Det är nära trettio år sedan den nu 61-åriga countrydrottningen stod på en svensk scen senast och många i publikhavet av rosa cowboyhattar har väntat otåligt sedan dess.
Det tar en stund innan vare sig ljud eller stämning sitter. Men då bränner det till på allvar. En omarrangerad "The grass is blue" (efter Norah Jones coverversion) framförs med ensamt piano och en röst man kan sätta punkt efter. För om man nu har invändningar mot spektaklet Dolly - det pompöst kitchiga, tramsandet, glittret och det rutinmässiga skämtandet - så är det bara att blunda och lyssna på dessa stämband, som trots åratal av outtröttligt nötande är klara som bäckarna i Smoky Mountains.
Men man vill ju inte blunda, för Dolly är också en entertainer av rang. Och hon bjuder verkligen på sig själv; flirtar med publiken, dirigerar med fiolstråke och sjunger duett med en fånig Elviskopia i vita trikåer. Högt och lågt blandas i en enda stor tempofylld röra.
"9 to 5", "Jolene", "Islands in the stream", "Here you come again". Av alla hitlåtarna som radas upp är det faktiskt bara "I will always love you" som får huden att knottra sig. Mycket verkar gå på rutin.
Hon gnistrar till lite extra i spåren från de senare årens bluegrassplattor. Som i den nedskalade versionen av "Little sparrow", med vars refräng Dolly skär ett vackert snittat hål rakt igenom arenans grå betong, ända upp till hennes älskade Herre. Då är det ren gospel.
Och då förlåter man att hon slösar bort delar av konserten åt meningslösa covers och sväljer i stället hela spektaklet med hull och hår och glitter och allt.
Det är ju ändå Dolly.
Dolly Parton sjunger i ett utsålt Globen i Stockholm på fredag kl 19.30.
Johan Kronquist