En 61-årig Clarence Clemons i midsommarkrans. En 52-årig Steven van Zandt gungande i rockstjärneposer. En 54-årig Bruce Springsteen som satsar tio meter, vräker sig på knä, skriker, galer, manar till fest.
Tre pojkar som svor blodsbrödraeden i regnet för en massa år sen, som lärde sig mer av en treminuterssingel än någonsin i skolan och som faktiskt fortfarande kan pumpa liv i de där drygt 20 år gamla mästerverken.
Det har inte börjat så bra. Hela första timmen domineras av sångerna från senaste skivan. Jag tycker inte den tillhör Springsteens större stunder och låtarna blir inte bättre här.
Publiken är ordentlig med i inledningen men det handlar mest om nyhetens behag. Tunga och trötta sånger som "Lonesome day" och "Empty sky" får många att tänka mer på ölhämtning än på vad som händer på scenen.
Jag förstår dem. Det är för mycket syntar och stråkar och för lite orgel och piano för att det ska kännas som E Street Band. Det blir för mycket muskler. Bruce Springsteen tar i för mycket, förstör sin annars så snyggt trasiga röst.
Efter halvtid tar det sig. "No surrender", "Badlands" och rysarversioner av "The river" och "Thunder Road" är det få på Ullevi som kan värja sig emot. Till slut blir det en fest fylld av hårda trumvirvlar och brölande saxofon.
Midsommarkransen vandrar runt i bandet. Roy Bittan gör sig bäst i den.