A. C. Grayling.
Böcker
A. C. Grayling
”Filosofins historia”
Översättning: Björn Östbring
Fri tanke förlag
Ett starkt bidragande skäl till att Bertrand Russell tilldelades Nobelpriset i litteratur 1950 var hans praktverk ”Västerlandets filosofi” (1945), en mäktig historik över tänkandet i vår del av världen. Avgränsningen speglade den brittiske filosofens tid och boken har kritiserats för framställningen av de filosofer han inte gillade eller förstod sig på, som en del kristna tänkare och inte minst de tyska och franska kollegor som för den vetenskapligt inriktade Russell var för inåtvända, obskyra och mystiska.
Nu har hans store beundrade Anthony Clifford Grayling skrivit en egen filosofihistoria. Britten Grayling har undervisat vid flera av hemlandets prestigeuniversitet och har som publik intellektuell gjort sig känd för sina kolumner i The Guardian och The Times. Han har gett sig in i debatter om krigsbrott, drogliberalisering, dödshjälp, sekularisering och mänskliga rättigheter. Grayling har väckt en del ont blod genom åren, exempelvis när han hävdade att de allierades bombningar av Tyskland under andra världskriget var brott mot krigets lagar och när han efter över sin besvikelse över Brexit argumenterat för att förändra det brittiska valsystemet har han beskyllts för att vara elitist och antidemokrat.
A. C. Grayling.
Han vill driva på sekulariseringen av samhället och hävdar att de religiösa, trots att de numera utgör en minoritet, får oproportionerligt stort inflytande i moraliska frågor som abort och dödshjälp.
A. C Graylings "Filosofins historia".
I ”Filosofins historia” understryker Grayling kristendomens övergrepp på fritt tänkande och kunskapssökande. Kyrkan framför gärna hur den förvaltar ett äldre kulturarv, men historikerna bedömer att de kristna förstörde uppemot 90 procent av den hedniska kulturen i Europa, en hel värld av kunskap och skönhet vi aldrig får tillbaka. Filosofen Platons akademi i Aten hade fungerat som ett kunskapscentrum i 800 år när kejsaren Justinianus I stängde den för att den spred okristna idéer. Ironiskt nog var teologin helt beroende av de platonska tänkarna för att formulera kyrkans läror.
"Skolan i Aten," Raffaels berömda fresk färdigställd 1511.
Justinianus I avbildad som mosaik i basilikan San Vitale i Ravenna.
Grayling vill skriva just filosofins historia, han väljer medvetet bort det idéhistoriska sammanhanget, hur religion, vetenskap, teknik, politik och ekonomi växelverkande formar tänkandet. Det gör att hans framställning precis som andra filosofihistoriska verk lider av att filosofin i viss mån blir obegriplig.
Grayling finner likt Russell det filosofiska tänkandets uppkomst bland de så kallade försokratikerna, de grekiska tänkare som levde århundradena före den atenske filosofen Sokrates födelse på 400-talet före Kristus.
Sokrates tillsammans med sina två fruar och en av sina studenter. Målning av Reyer Jacobz van Blommendael från 1675.
De var verksamma i Jonien, den landremsa längs dagens Turkiets kust som grekerna hade koloniserat. Grayling skildrar hur dessa tänkare söker efter ”naturliga” förklaringar på tillvarons beskaffenhet grundat i teorier och argument, inte myt eller religiös auktoritet.
Men det kulturella sammanhanget blir vagt. Ingenjören Thales brukar omnämnas som ”vetenskapens fader”, han sökte efter ”arche”, en grundprincip eller grundämne för allting existerande. Thales fann att det var vatten, en riktig iakttagelse i dess betydelse för livet och hur det kan ändra form i allt mellan ånga och is, men Grayling missar vattnets mytiska betydelse i regionen.
Flodguden Achelous. Romersk mosaik i den forntida staden Zeugma i dagens Turkiet.
För de grekiska kust- och örikena var havet förstås av stor betydelse, en kraft som gav och tog liv och var hemvist för den mäktige Poseidon och en rad andra gudomar och vidunder. Det var en symbol för det okända och utomvärldsliga i den rika grekiska litteratur som är flera hundra år äldre än Thales. Just i hans hemstad Miletos dyrkades flodguden Achelous, sireneras far, en uråldrig flytande hamnskiftare av förmodat förgrekiskt semitiskt ursprung, som kunde ta vilken form som helst. Det förklarar också vad Thales syftade på med uttryck som ”gudarna bor i allting”. Själv var han av fenicisk bakgrund och hade dessutom rest i Egypten, sannolikt var Thales på så vis inte bara bekant med babyloniernas matematik (som liksom det skrivna ordet sprang ur templen) utan också de många årtusenden gamla skapelse- och flodmyter där just vattnet alltid är alltings ursprung.
En annan jonisk filosof, ”den dunkle” Herakleitos, nämner på samma vis elden som ”arche”, men det går inte att förstå om man inte inser att han lever i region starkt präglat av den persiska zoroastriska kulturen. Zoroastrismen hade då varit en framväxande religiös och kulturell kraft i området sedan ett halvt årtusende tillbaka och inom dess mytiska system är just elden helig, en bärande symbol för det gudomliga. Snarare ska vi alltså förstå Herakelitos ”eld” som en metafor för det han kallade ”logos”, en ordnande princip som förklarar varför allting existerande förändras i en sammanhängande helhet (dialektik). Elden som en förgörande och skapande kraft sammanhänger på så vis med Herakleitos uppfattning om tillvaron som en ständig kamp, en i högsta grad zoroastrisk doktrin.
Herakleitus. Målning av Johannes Moreelse från 1660.
Samtidigt är Grayling mer hörsam för det antika Greklands religiösa kultur i sin framställning av Platon och Aristoteles. Han lyfter fram senare års Platonforskning som alltmer visar att den store tänkaren undervisade en esoterisk lära till bara de närmaste lärjungarna (Aristoteles antyder det också i sina skrifter). Försök att återskapa hans dolda budskap har gjorts och det tycks som om Platon, känd för sin tanke om att verkligheten är delat i lägre sinnessfär och en högre idévärld, faktiskt menade att den högsta idén, ”Det Goda” eller ”Gud”, i själva verket är det absoluta ur vilket hela tillvaron utstrålade i en hierarkiskt sammanhängande enhet, en lära som de så kallade nyplatonisterna nästan tusen år senare förfäktade.
Augustinus i sitt arbetsrum. Målning av Vittore Carpaccio från 1502.
Graylings avgränsning gör också de tidiga kristna tänkarna svårbegripliga. En gigant som kyrkofadern Augustinus blir styvmoderligt behandlad. Grayling raljerar över Augustinus manikeiska förflutna genom att förlöjligande beskriva ett urval av den babyloniske profeten Manis bildrika läror. Den i dag utdöda världsreligionen lärde ut en skarpt dualistisk uppfattning om ”gott och ont” och förvaltade och fördjupade den äldre zoroastriska insikten om att vi människor ofta vet vad som är riktigt, men ändå väljer att göra orätt.
"Adam och Eva", målning av Antonio Molinari från 1703.
Augustinus tänkande ekar av hans manikeiska förflutna när han fördjupar denna moralpsykologiska insikt som vi återfinner i den bibliska syndafallsmyten (Adam och Eva äter den förbjudna frukten från Kunskapens träd). Det finns här en viktig skillnad mot Platon, han tänkte sig att vi genom visdom kan bli goda, Augustinus inser att det finns andra krafter inom oss som frestar och får oss att välja det onda. Som vi väl känner till har mänsklig ondska knappast avtagit i våra dagar. Samtidigt är det som Grayling påpekar, de kristna har ständigt problem att förklara varför en god Gud låter oss människor drabbas av onda ting som naturkatastrofer (åtminstone när vi inte själva har orsakat dem).
Roger Bacon skådar stjärnhimlen. Gravyr av Jan Verhas från 1867.
”Filosofins historia” bjuder på fina detaljkunskaper. Engelsmannen Roger Bacon var en viktig föregångare till senare tids empiriskt inriktade forskning och lade fram idén om att människan har en medfödd inre grammatik, något som den amerikanske lingvisten Noam Chomsky forskat om först i våra dagar. Bacon skulle likt andra medeltida tänkare råka illa ut när han omprövade de kristna doktrinerna och vidgade verklighetsförståelsen.
Noam Chomsky 1977.
Grayling gör också en stor insats i att beskriva renässansens brokiga tankeliv med dess övergång från det medeltida till moderna tänkandet. När det kommer till modernitetens profeter gör hans entusiasm honom ojämn i framställningen. Förtjänstfullt beskriver Grayling hur den inflytelserike fransmannen René Descartes i själva verket formades av idéer som redan var i omlopp i tiden, medan den nederländske juden Baruch Spinoza förenklat beskrivs som ett offer för intolerans inom både den judiska och kristna gemenskapen.
Samuel Hirszenbergs målning "Den bannlyste Spinoza" (1907) är en av kulturchefens personliga favoriter.
Spinoza upprörde därför att han hävdade att tillvaron bara utgjorde Guds attribut och vi genom förnuft och vetenskap kan vi förstå världen och på så vis leva i den enligt dess Skapares vilja. Det vill säga, det blir svårt att skilja Gud och världen åt. Det är tydligt att Spinoza var influerad av den medeltide rabbinen och filosofen Maimonides (över huvud taget inte omskriven i Graylings bok) som inspirerad av muslimska tänkare och den egna intellektualistiska judiska traditionen hävdade att vi just kan lära känna Gud genom att vetenskapligt studera och begripa det Han har skapat och på så vis förstå vår egen roll i universum. Maimonides föregår också Spinoza i att beskriva ondskans problem som en mänsklig villfarelse, vi uppfattar ting och händelser som ”onda” därför att vi inte har vett att förstå vår obetydlighet i den väldiga Skapelsen. En tanke som för övrigt är vanlig inom judendomen och islam.
Karl Marx 1948.
Arthur Schopenhauer 1859.
När det kommer till 1700- och 1800-talets filosofi är Grayling generös mot upplysningstänkarna och skriver även insiktsfullt om tyska tänkare som Karl Marx och Arthur Schopenhauer, men fördjupar sig utöver Georg Wilhelm Friedrich Hegel inte nämnvärd i den tyska idealismen och romantiken, något som gör hans framställning av en betydande tänkare som Friedrich Nietzsche väl välvillig.
Georg Wilhelm Friedrich Hegel.
Friedrich Nietzsche.
Återigen gör bristen på religionshistorisk orientering tänkandet obegripligt. Pietismen uppstod i Tyskland under 1600-talet som en luthersk rörelse som betonande den levande personliga tron och Gudsupplevelsen före stelnade dogmer och teologisk spekulation. Den impulsen kom att bli viktig för de tyska romantikerna som betonande just känsla och existentiell närvaro snarare än engelsmännen och fransmännens encyklopediska kunskaper och vetenskapliga observationer.
Immanuel Kant.
Immanuel Kant hade pietistisk bakgrund, något som är tydligt i hans religionsfilosofi, men också i den enormt inflytelserika idén om ”tinget i sig”, att vi uppfattar världen endast ur ett mänskligt perspektiv och att den är otillgänglig för oss som den egentligen är.
Hans lärjunge Johann Gottlieb Fichte drog sin mentors tanke till sin spets och hävdade att vi människor skapar vår omvärld, att vi själva bestämmer hur vi uppfattar den. Fichte tänker sig att detta sker genom att vi styrs av vår vilja, som för honom, liksom Kant, för oss mot ett moraliskt liv. Den stora skillnaden är att Kant uppfattar att drivkraften för den fri viljan är en plats i himmelriket, medan den för Fichte för oss till vår slutliga fulländning i en slags sluten och folkstyrd korporativistisk polisstat, inte i Kants fria rättsrepublik. Fichte såg grunden för dessa (national-socialistiska) samhällen i invånarnas gemensamma språk och kultur och han förordade ett tyskt enhetsrike och influerade den tyska nationalismen.
Den nationalistiske Johann Gottlieb Fichte som frivillig hemvärnsman under Napoleonkrigen. Satirteckning i tidningen Die Gartenlaube 1862.
Grayling nämner knappt Fichte i sin filosofihistoria och lyckas därför inte beskriva viljefilosofins starka inflytande fram till våra dagar. Hos senare tänkare som Schopenhauer och Nietzsche blir viljan fichteanskt en fängslande kraft som behärskar världen efter sin egen föreställning. Tanken om viljan som drivkraft har haft betydelse för både vår tids radikala individualism och den kollektivistiska nationalism som format vår värld fram till dessa dagar.
När det gäller 1900-talsfilosofin är Grayling generös mot den kontinentala tanketraditionen som till skillnad från den engelska och amerikanska inte lierat sig med vetenskap och logik, utan sökt ett kritiskt förhållningssätt utifrån vår historia och upplevelse av tillvaron. Samtidigt pekar han på det problem den burit på sedan åtminstone romantikens dagar, hur visar och prövar man sådant som inre tillstånd eller föreställningar om ett ”äkta” jag? Och på vilket vis kan det vara relevant för andra?
Michel Foucault.
Grayling gör inkännande beskrivningar av vår tids både utskällda och omhuldade postmoderna tänkare, men fransmän som Gilles Deleuze och Michel Foucault tolkas bäst genom influensen från romantikens viljefilosofi. På samma vis sätter de kreativitet och maktsträvan i fokus snarare än rationalitet och objektivitet för hur vi förstår och är i världen.
Till skillnad från Russell och andra filosofihistoriker har Grayling fördjupat sig i det indiska, kinesiska, muslimska och afrikanska tänkandet. Han visar hur snäv den västerländska förståelsen av filosofi är, den tar sig skilda uttryck i olika kulturer. Särskild lyfter Grayling fram den afrikanska vishetstraditionen ”ubuntu”, ”mänsklighet”, som med grundprincipen ”jag är, på grund av dig” lär alla vi människors beroende av varandra. En etisk doktrin som var vägledande för den nyligen bortgångne sydafrikanske anglikanske biskopen Desmond Tutu under sannings- och försoningskommissionens processer efter apartheid.
Desmond Tutu.
Den vidgade horisonten är Graylings stora bidrag, men en mer litterär filosofihistoria är Russells klassiker och för en heltäckande överblick rekommenderas den svenske lärdomsgiganten Svante Nordins ”Filosofins historia: det västerländska förnuftets äventyr från Thales till postmodernismen” (senaste upplagan kom 2017).