Jessie Buckley i "I'm thinking of ending things".
Mystisk thriller extra allt
I'm thinking of ending things
Netflix
I Charlie Kaufmans mystiska thriller från 2020 möter vi Jake som tar med sig nya flickvännen till föräldrarnas gård. Hon, som är tveksam både till resan och deras relation, blir alltmer övertygad om att något inte står rätt till. När paret anländer till gården växer tvivlen från relationsproblem till att sätta hela hennes verklighetsuppfattning i gungning. Det är en nervkittlande intrig där tittaren aldrig vet vad som ska komma härnäst, till stor del tack vare en övertygande rollbesättning. Perfekt film att se i början av julledigheten, då kan man ägna resten av tiden åt att fundera kring vad som händer i den. Det lär behövas.
Emma Thimgren
Gary Oldman spelar plufsig chef i "Slow horses".
Spiondrama med twist
Slow horses
Apple TV
Det klassiska brittiska agentdramat får smarta, udda och roliga vändningar i denna tv-serie. Spioner från MI5 som klantat sig har förpassats till en sunkig avdelning för att sköta trista pappersvändarjobb. Gary Oldman briljerar i rollen som deras plufsige chef, ständigt påminnande dem om vilka töntar de är. Men River (Jack Lowden) vill tillbaka till en riktig agentkarriär. En kidnappning med högerextrema kopplingar kanske kan bli hans biljett dit? Trots att det ofta går snett för de dysfunktionella hjältarna är det spännande. En lysande ensemble med Kristin Scott Thomas i täten som chef för "riktiga" MI5 får spinn på handlingen.
Susanne Sigroth-Lambe
Jean Gabin och Michèle Morgan i "Stormnätter".
Fransk undergångsromantik
Stormnätter
Mubi
Skummande vågor och stormande känslor när Jean Gabin spelar kapten på ett bärgningsfartyg vid den franska nordkusten. Sliten mellan hemmet och havet möter han under ett uppdrag en annan kvinna, i denna för tiden oväntat nyanserade otrohetsskildring. Regissören Jean Grémillon står här för ett av den franska poetiska realismens allra mest koncentrerade verk. Starka bildkompositioner och stämningsmättad ljussättning dominerar denna tidiga 1940-talsfilm inspelad i verkliga miljöer – en undergångsromantisk tidsbild från en förlorad värld. Gabins bekymrade ansikte är som alltid ett universum i sig.
Johannes Hagman
Kärleken till film gör livet i krigets skugga uthärdligt i "Jorden är blå som en apelsin".
Ett riktigt julmirakel
Jorden är blå som en apelsin
SVT Play
En både hjärtknipande och hoppingivande inblick i en ukrainsk familjs vardag mitt under pågående krigskaos. Iryna Tsilyks dokumentär spelades in 2018–2019 när striderna mellan ryskstödda separatister och ukrainska styrkor pågick i östra Ukraina. Där, i Donbasregionen, bor Anna med sina fyra barn. Den hopplösa situationen och faran till trots skapar de tillsammans en alternativ värld – fantasirik, varm och oemotståndligt rolig. Det som för familjen samman, hjälper dem att lära känna varandra närmare, triggar deras kreativitet, engagerar hela byn och ger hopp om framtiden är deras glödande filmintresse. Att se familjen använda kameran för att överleva och uthärda trauman är så nära ett julmirakel man kan komma.
Kasia Syty
"As in heaven" prisades med Gulddraken på Göteborgs filmfestival i början av året.
Bortglömt födelsedrama
As in heaven
Viaplay
Tea Lindeburgs födelsedrama "As in heaven" vann Gulddraken på Göteborgs filmfestival och förpassades sedan till glömskans soptipp. Dags att ändra på den saken – filmen är nämligen en av årets bästa. Den koncentrerade berättelsen utspelar sig under ett ödesmättat dygn på en gård i 1800-talets Danmark. I centrum står Lise som är äldst av sex barn och som väntar på ett nytt syskon, därefter är hon redo att stiga ut i livet. Men moderns förlossning blir komplicerad, och det visar sig att Lises förväntansfyllda tillvaro hänger på en skör tråd. Med imponerande regi och en emotionell klangbotten påminner Lindeburg om att födandets historiska villkor och existentiella implikationer är glödande stoff för konsten.
Sonya Helgesson Ralevic
Mikael Kristerssons "Ljusår" är filmhistoria.
I väntan på våren-dokumentär
Ljusår
Triartplay
I Mikael Kristerssons naturdokumentärer går djurlivet fritt från mänsklig storytelling. Filmerna är envetna studium av flora och fauna inom snävt avgränsade biotoper. I magnum opuset "Ljusår" dokumenterar han under en 20-årsperiod naturens skiftningar i sin egen trädgård. Redan öppningssekvensen utgör en filmhistorisk höjdpunkt – en obruten sjuminutersåkning genom ett prunkande skymningsland. I förståelsen av sommarnatten ingår det stundande vintermörkret. Döden finns inbyggd i födelsen. Löftet om vårlig pånyttfödelse gör livshjulet uthärdligt. "Ljusår" är den perfekta ledsagaren när ett år ska övergå i nästa.
Kim Ekberg
Actionrullen "Demolition man" gör sig bäst efter några glöggmuggar.
Nostalgisk actionrulle
Demolition man
Viaplay med flera
År 2032 har hela USA förvandlats till mesar. Sex, svordomar och hamburgare är förbjudet. Restaurangkedjan som vann "franschisekrigen" är Taco Bell. Wesley Snipes superpsykopat Simon kommer från det förflutna för rensa upp bland underjordiska rebeller. Polisen John (Sylvester Stallone) tinas upp ur kryofrysen för att demolera skurken. Med lite god vilja och ett par glöggmuggar under västen kan den lökiga actionfilmen ses som en samhällskritisk science fiction som förutspådde västvärldens överkänslighet. Eller som polispropaganda och nostalgisk snuttefilt för att minnas 1990-talets naivitet.
Kristoffer Viita
Noomi Rapace imponerar i isländska filmen "Lamm".
Mörk isländsk saga
Lamm
Triartplay
Ett strävsamt, lite sammanbitet par lever tillsammans med sin hund Jycken och en flock får. Men så en dag är det något särskilt med en lammfödsel. Paret tar in lammet i huset och behandlar det som ett nyfött barn. De lever upp och får en period av förnyat livshopp. Härifrån blir berättelsen mer som en poetisk, mörk saga med inslag av fantasy. Det ska inte avslöjas för mycket för då förtar man den känsla av mystik och spänning som berättelsen delvis lever på. Den hyllade författaren Sjón har skrivit manus tillsammans med regissören Valdimar Jóhannsson. Noomi Rapace gör ännu en stark roll, i fint samspel med Hilmir Snær Guðnason. Som så ofta i isländska filmer har landskapet en huvudroll.
Björn G Stenberg