Man vill gärna bli lite rädd så här års. Ont skall med ont fördrivas, och höstmörkret bemöts lämpligen med skräckfilm, har jag hört. Jag känner en diffus längtan efter spökslott, fladdermöss och lagom läskiga monster.
Men vad vill jag egentligen se?
Mycket skräckfilm är helt enkelt för dålig, den görs som smågodis för en skrämselsugen tonårspublik och får kass kritik om den alls recenseras. Aktuella exempel: "Truth or dare", "Hell fest" och "The nun".
Sedan har vi motsatsen: "Hereditary", som fick full poäng av recensenterna i somras, eller "The babadook" (2014). Jag borde se dem, men det blir inte av. För jag vet att de kommer att väcka ett slumrande monster jag kämpat med i decennier, en gengångare som varken vapen eller förnuft rår på: min löjliga, barnsliga mörkrädsla.
Sonen plockar fram "Cabin in the woods" (2012), som driver med skräckklichéer. En småkul krumelur.
Vi beställer hem "Exorcisten" (1973), en klassiker som jag faktiskt aldrig sett. Den är riktigt bra, välspelad, intelligent, fasaväckande. Men läskigast av allt är att mitt i filmen smäller det till i balkongdörren, som om någon ryckte i den utifrån. Det enda som finns på balkongen är pumpan min son skurit till så den liknar Marvelmonstret Venom. Eller? Jag är iskall inuti.
Min vän prästsonen såg "Exorcisten" när han gick på högstadiet. Skakad i grunden av detta drama om besatthet och djävulsutdrivning gick han hem till sin far kyrkoherden som satt i sitt arbetsrum, rökte pipa och filade på sin predikan. Kyrkoherden lyssnade på min väns berättelse om filmen, såg allvarligt på honom och sade: "Sådant händer även i verkligheten".
Jag kröner min skräckvecka med att se nya "Halloween" på bio. I somras hittade vi John Carpenters originalfilm från 1978 på rea, och blev besvikna på allt utom musiken.
Men den nya filmen är rätt okej. Framför allt går den på tvärs med skräckfilmens kvinnohatande klichéer. Jamie Lee Curtis som var skrikande tonåring i första filmen är nu mormodern som tillsammans med dotter och barnbarn bjuder mördaren motstånd.
Särskilt läskigt är det dock inte – i biografen.
"Jag är inte rädd för mörkret", intalar jag mig och cyklar hem. Månen hänger lågt över allt du tror du såg. När jag drar ner cykeln i garaget nynnar jag för mig själv: "Släck inte ljuset, lämna lamporna på". Kanske är den animerade barnskräckisen "Hotell Transylvanien" mera lagom för mig.