Viktigt budskap, tafflig dramaturgi

Betyg: 3 Nerve

Dave Franco och Emma Roberts spelar tonåringarna Sam och Venus som dras in i Nerve, ett platsbaserat sanning- eller konsekvens-spel där de aktiva spelarna utmanas av tittarna.

Dave Franco och Emma Roberts spelar tonåringarna Sam och Venus som dras in i Nerve, ett platsbaserat sanning- eller konsekvens-spel där de aktiva spelarna utmanas av tittarna.

Foto: Niko Tavernise

Filmrecension2016-08-19 05:55
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Dramathriller

Regi: Henry Joost och Ariel Schulman

I rollerna: Emma Roberts, Dave Franco, Juliette Lewis

Åldersgräns: Från 11 år

I ett platsbaserat onlinespel utmanas deltagarna att utföra handlingar i utbyte mot pengar – och kändisskap. "Nerve" har ett viktigt budskap men skriver biotittaren på näsan.

Ariel Schulman och Henry Joost slog igenom med "Catfish", en dokumentär om en internetförälskelse som landade i lögner, falska Facebookkonton och stulna identiteter. Med dramathrillern "Nerve" fortsätter de att utforska hur sociala medier påverkar människors självuppfattning och beteenden.

Storyn kretsar kring den präktiga tonårstjejen Vee (Emma Roberts), som av sin tuffare kompis Sydney (Emily Meade) utmanas att delta i onlinespelet Nerve.

Det går ut på att aktiva spelare genomför olika utmaningar som föreslås av spelets följare, för att på så vis vinna pengar och, beroende på utmaningarna, medföljande kändisskap.

Genom spelet möter Vee en mystisk motspelare (Dave Franco), och följarna börjar snart föreslå uppdrag som de ska genomföra tillsammans. Men bakom spelets oskyldiga sanning- eller konsekvens-lek finns dolda krafter.

Så länge "Nerve" fokuserar på speluppdrag och händelseförlopp fungerar den riktigt bra. Tack vare sitt "vad-ska-ske-härnäst"-upplägg blir det aldrig tråkigt, och även om filmens internet- och dataestetik är dömd att åldras illa fungerar den för stunden.

Schulman och Joost lägger mycket energi på att göra biotittaren delaktig, vilket går hand i hand med filmens tema om ansvarstagande på nätet. Bilden på bioduken synkroniseras med det som sker på Vees datorskärm, eller så utspelar sig handlingen ur ett förstapersonsperspektiv, ett vanligt grepp i spelvärlden.

När det kommer till personregi och dramaturgi är det sämre ställt. Roberts och Franco serveras en romans på silverfat, men kemin mellan dem saknas. Övriga skådespelare sliter, men har inte mycket att jobba med.

Tråkigast av allt är att Joost och Schulman, i sin iver att höja ett varningens finger, faktiskt misslyckas med att förmedla sitt aktsamhetsbudskap. Att filmens samtliga unga smartphone-användare förvandlas till en gladiatormobb på cirka tre röda sekunder känns till exempel som en rätt föraktfull överdrift.

Men vad vet jag, jag använder inte Periscope. (TT)

Läs mer om