Drama
Regi: Katell Quillévéré
I rollerna: Emmanuelle Seigner, Anne Dorval, Tahar Rahim
Åldersgräns: 11 år
Ett hjärta plockas ut ur en levande kropp och stoppas in i en annan, där det på några ögonblick återupptar sitt taktfasta pumpande. Det låter nästan som science fiction, men är förstås verklighet, bara i Sverige utförs cirka 50 hjärttransplantationer per år. Donatorns familj måste fatta ett svårt beslut mitt i den förlamande sorgen, medan mottagaren får en chans till ett nytt liv, kanske efter år av väntan.
Dramatiken i denna process har inte undgått den franska regissören Katell Quillévéré, som i dramat "Så länge hjärtat kan slå" berättar om 17-årige Simon som skadas mycket allvarligt i en bilolycka i norra Frankrike. När hans föräldrar anländer till sjukhuset förklarar läkarna att Simon aldrig kommer att vakna, men att hans organ kan rädda liv.
I Paris väntar hjärtsjuka Claire och hennes två söner på transplantationen som ska ge henne en framtid. I filmen, som bygger på Maylis de Kerangals prisade roman "Att hela de levande", får vi också möta den unge läkaren Thomas som blir Simons ledsagare under hans sista dagar.
Filmens svaga punkt är dess iver att leverera budskapet om organdonationens mirakel. Quillévéré blir för pedagogisk, hon suddar bort all tvetydighet och friktion. På typiskt franskt vis är huvudpersonen förödande vacker (till och med i respirator), och mottagaren av hans hjärta är en snygg och levnadsglad kvinna. Simons föräldrar tvekar om donation, men bara en kort stund. Det blir helt enkelt för duktigt och utslätat för att gripa tag hela vägen.
Men "Så länge hjärtat kan slå" är en vacker film, särskilt i de inledande scenerna när Simon och hans vänner morgonsurfar i Engelska kanalen. De fridsamt poetiska bilderna saknar all den störande spexighet som präglar amerikanska surfskildringar, och när pojkarna somnar i bilen på landsvägen skildras det med sublim elegans, landskapet förvandlas till ett hav med en hotande våg vid horisonten.
Det samma gäller faktiskt operationsscenerna, som är både chockartat verklighetstrogna och djupt fascinerande, med övernaturliga undertoner. Som tittare kan man nästan röra vid det blottlagda, vibrerande hjärtat. (TT)