Det är inte många filmskapare som så konsekvent håller fast vid sin speciella stil som Aki Kaurismäki. Vare sig det handlar om cowboys i Leningrad eller män utan minne så kan man lita på att det dyker upp gråtrista människor med oväntat roliga repliker, skäggiga rockgubbar i deppiga barer samt varm humanism av bästa slag.
Skönt nog är ingenting annorlunda i "Ljus i natten". Här värmer Kaurismäki-veteranen Kati Outinen upp de inledande scenerna genom att gravallvarligt berätta om sin flytt till Mexiko, där hon ska "dricka saké och dansa hula-hula, jag behöver fräs efter lugnet och tystnaden här". Samtidigt som det finns de som längtar bort skildrar Kaurismäki också de som, i och för sig inte helt frivilligt, söker sig till Finland. Precis som i hans senaste film "Mannen i Le Havre", behandlas flyktingkrisen. Den syriske flyktingen Khaled söker asyl och en mycket seriös polis önskar honom lycka till ("det är många före dig som har försökt").
I en annan del av Helsingfors försöker den medelålders försäljaren Wikström starta om sitt liv. Han lämnar sin alkoholiserade fru, säljer sitt lager och öppnar en restaurang. När Khaled får avslag på sin asylansökan möts de två och vips har Khaled en chans till en framtid. Kulturkrockar är ett bärande tema och det blir både gulligt och så bejakande kul det nog kan bli när Wikström och hans restauranggäng på finskt vis försöker utvidga repertoaren från sardiner med saltgurka till sushi.
För alla som uppskattar Kaurismäkis torra dialoger, retrolook och melankoliska och mångbottnade tystnader blir "Ljus i natten" garanterat en upplyftande filmupplevelse. Små komiska poänger ligger insprängda i nästan alla scener, även om det stora allvaret ligger och mullrar strax under ytan mest hela tiden. (TT)