Att underbart är kort känner alla till. Alla utom filmmakarna i drömfabriken.
I Hollywood finns en tröttsam tradition av att ta en förlaga och sedan töja den till bristningsgränsen för att kunna vaska fram ett fläskigt, urvattnat filmspektakel. På så vis förvandlades exempelvis Scott Fitzgeralds frejdiga lilla novell Benjamin Button till ett kvasiexistentiellt, nära tre timmar långt drama komplett med en snusförnuftig, baklängesåldrande Brad Pitt i huvudrollen.
På samma sätt stöptes Tolkiens sagobetonade berättelse om Bilbo om till en drygt åtta (!) timmar lång actionpumpande mastodonthistoria.
Jämfört med dessa två pompösa otyg kan Ferdinand te sig som en nätt liten smällkaramell med sin speltid på 1.48. Men då ska man inte glömma att Disneyfilmen från 1938 är blott sju minuter och fjorton sekunder kort. Och det känns helt logiskt, med tanke på att den, liksom nyversionen, bygger på en barnbok.
Överlag finns det inget att anmärka på vad gäller det tekniska hantverket i 2017 års upplaga. Animationerna är snygga och dialogen skaplig.
Här finns också några ganska spännande scener där Ferdinand hjälper ett par av sina tjurkompisar att fly från ett slakteri. Och den fåfänga hästtrion, som är grannar till tjurarna på gården, lyckas riva ner ett par skratt med sina tyskklingande accenter.
Men varken slakteriet eller hästtrion tillför egentligen särskilt mycket till originalberättelsen.
Precis som tidigare hamnar Ferdinand så småningom på tjurfäktningsarenan i Madrid. Men 2017 tar det honom ungefär en timme och tjugo minuter längre jämfört med 1938. Den tiden skulle man gott kunna lägga på något annat, som på att lugnt sitta under en korkek och lukta på blommorna. (TT)
