Ragnhild, hennes kompis Jussi och ett gäng andra unga graffitikonstnärer hänger runt i Stockholms förorter. Det är snart millennieskifte och de bor i kollektiv och andra och tredje hand. Gamla fotografier och egenfilmade snuttar vittnar om en tid full av smutsig disk, cigg i mängder, snatterier, festande och ett avståndstagande från det vanliga samhället.
Det är svårt för alla att växa upp. Men för vissa, som Jussi, är det kanske extra hårt att ta klivet in i ansvar och plikter, speciellt som han precis har hamnat i en tillvaro där han äntligen kan andas ut och känna gemenskap med likasinnade. När den ena efter den andre då börjar kasta loss och gå vidare mot högre utbildning, familjebildning eller andra mål, då slår det kanske extra tungt. ”Jag är inte gjord för denna världen”, skriver Jussi i sitt sista sms till vännen. Det är hjärtslitande.
Det fanns bara en Jussi men det finns ofta ett slags Jussi i alla kompisgäng. Den där som tyst registrerar och dokumenterar brukar också finnas. I det här fallet är det Ragnhild Ekner, som också berättar om sin egen historia, som vilsen gymnasist och nyinflyttad i Stockholm, med drömmar om att utbilda sig till filmare när livet kommer i vägen.
Sakta växer också en mycket skickligt konstruerad film fram. Klippning och bildval är gjorda med stor precision. Det ryms så oväntat mycket kärlek i de gryniga betonggrå bilderna och de känslomässiga topparna är samtidigt subtila och ytterst kännbara.
Historien om den känslige graffitikonstnären Jussi siktar mot betraktarens hjärta _ och träffar mitt i prick. Filmen lyfter extra mycket av att den på ett intuitivt, ibland på ett lite gulligt flummigt sätt, väver samman allt som är viktigt: Hur vi lever, hur vi vill leva och det ofattbara i att en människa som alldeles nyss varit levande plötsligt bara kan vara borta, för evigt. (TT)