I ”Lustiga små kryp” möter publiken den kringresande syrsan Apollo, som en dag besöker ett samhälle fullt av olika insekter. Hans enda dröm är att underhålla med hjälp av trolleritrick och konster, men blir snabbt misstänkliggjord och kallad parasit i den främmande staden.
Av en slump blir Apollo indragen i en maktkamp om riket, mellan den goda bidrottningen Marguerite och hennes onda kusin Jenny Geting.
Det är en film som passar i mallen för en typisk saga, en miniatyrvärld där månen är enorm och där man sjunger Édith Piafs ”La vie en rose” lite när som helst.
Ambitionen tycks vara att lära ut någon grundläggande medmänsklighet, att inte döma på förhand och att man är oskyldig till motsatsen bevisas. Dessutom får den yngre publiken även en snabbgenomgång av bidödens katastrofala konsekvenser för växtligheten.
Men morallektionen är inkonsekvent och kastas snabbt åt sidan när det gäller den rakt igenom onda och opålitliga getingrasen.
Gestaltningen av figurerna går att ifrågasätta. Det är en barnfilm, och mycket måste förenklas, men det känns inte motiverat att den onda kusinen går runt i stilettklackar, ger getingmidjan ett ansikte och är dramatiskt sminkad. Det här i kontrast till att de övriga insekterna liknar sina artfränder mer, fast med mänskliga attribut.
Den elaka femme fatale-getingens spel på det svulstiga yttre som mer liknar den mänskliga idealkroppen än en insekt, det omotiverade maktgalna beteendet och det typiska i att kvinnan ser andra kvinnor som sina främsta fiender gör att filmen fortsätter skildra samma stereotyper som förr, en gestaltning som borde ha passerat ett bäst före-datum.
Filmen är varken nytänkande eller överraskande, och trots den romantiska världen de befinner sig i, är den en blekare kopia av vad en barnfilm borde vara. (TT)