Drama
Regi: David Frankel
I rollerna: Will Smith, Helen Mirren, Kate Winslet
Åldersgräns: Från 7 år
Will Smith cyklar i motvind i "Skönheten i allt", en sentimental tårdrypare om sorgearbete. Var redo med näsdukar, om du inte somnar av tristess först.
Om man är på generöst humör kan "Skönheten i allt", en lyxförpackad produktion med massor av tunga skådespelarnamn, ses som ett försök att matcha Frank Capras "Livet är underbart", där en deprimerad man kommer till insikt om livets rätta värden.
Men det är så mycket med "Skönheten i allt" som gör en ogin.
Ta bara det komplicerade upplägget: Howard, en käck reklamguru (Will Smith) bryter ihop efter sin dotters död. I ett försök att få Howard att komma vidare bestämmer sig hans vänner och affärspartners (Edward Norton, Kate Winslet och Michael Peña), för att ingripa. Hur? De försöker få honom att framstå som galen – och på köpet manövrera ut honom som majoritetsägare i företaget.
Denna ädla uppgift inleds med att "vännerna" anlitar en privatdetektiv, som genom att skugga Howard får nys om att han har skickat brev till de abstrakta begreppen Döden, Tiden och Kärleken. Nu anlitas tre skådespelare (Helen Mirren, Keira Knightley och Jacob Latimore) för att spela dessa, och kontakta Howard.
Här finns förstås en (högst väntad) lektion att lära inte bara för Howard, utan även för de tre Scrooge-figurerna. Men när filmen kommit så långt hatar man alla rollfigurer för mycket för att bry sig.
Frankel för oss mot en tårdrypande final men tvingar oss, i en sorts emotionellt dödmansgrepp, att genomlida ändlösa klichéer på vägen. Ett exempel: idén om att ledsna män varken ler eller talar, dragen till sin spets av en Smith som aggressivt rider sin racinghoj genom New York-natten.
Om "Skönheten i allt" eventuellt lockar fram några tårar ur ögonen betyder det inte att den är berörande. Bara att filmskaparna har dubblat ett välkänt recept på sentimental smörja och tvångsmatar oss med den. (TT)