Skräck
Regi: James Wan
I rollerna: Vera Farmiga, Patrick Wiilson, Madison Wolfe
Åldersgräns: Från 15 år
Ett mystiskt fall av besatthet i Enfield i slutet på 70-talet är fokus för handlingen i "The conjuring 2". Tyvärr är det inte alls lika engagerande som när vi sist mötte spökjägarna Ed och Lorraine Warren.
Den första gången regissören James Wan lät oss stifta bekantskap med det äkta paret, tillika spökjägarna, Ed och Lorraine Warren, slutade det i en oväntad, enorm biosuccé. Men i uppföljaren, "The conjuring 2", är det som om filmskaparen satt på autopiloten.
Efter en otäck incident i samband med ett visst hus i Amityville har Lorraine Warren (Vera Farmiga) sett en demon för mycket. Hon övertalar maken Ed (Patrick Wilson) att ligga lågt med demonutdrivningar och spökjakter. Men det dröjer inte länge förrän de två andeexperterna kontaktas av kyrkan, som vill att de undersöker trovärdigheten i ett märkligt fall i London-förorten Enfield. Där har en flicka (Madison Wolfe) blivit besatt av någonting övernaturligt.
Är det något James Wan behärskar, så är det att använda sig av skräckgenrens allmängods på ett ytterst effektivt sätt. Speldosor, dockor, gungstolar, speglar, klockor, inredningsdetaljer som hämtade ur skräckgenrens guldålder på 60- och 70-talen – allt detta kastar Wan i en mixer, blandar med smarta kameravinklar och trycker på alla de där knapparna som triggar ens rädslor.
I "The conjuring", liksom i Wans "Insidious"-filmer, fungerade det förträffligt. Det var inte alltid innovativt, men kaxigt, och rollfigurerna var tillräckligt välskrivna för att man skulle engagera sig i deras öden.
Här är det däremot uppenbart att Wan inte känner sig lika inspirerad. Han snor mer öppet från gamla skräckklassiker och använder sig utan större entusiasm av den verkliga händelse i Enfield som handlingen bygger på. Enstaka chocktilltag får en att pipa till i biostolen, men mellan de få tillfällena spottar Wan ur sig skräckmoment i drivor utan att de varken skrämmer eller överraskar.
Resultatet? Det puttrar på i stadig takt, utan de där riktigt isande sekunderna där ögonen tåras av rädsla för vad som ska ske härnäst. För en skräckfilm är det inget vidare betyg. (TT)