Drama
Regi: Tomasz Wasilewski
I rollerna: Julia Kijowska, Magdalena Cielecka, Dorota Kolak
Åldersgräns: 15 år
Dramat "United states of love" utspelas i glappet mellan diktatur och demokrati. Fyra kvinnor söker efter mening i 90-talets Polen, men dukar under för hopplösheten.
Vintern 1990. Berlinmuren har fallit och Sovjetunionen tar sina sista väsande andetag. Polen står på tröskeln till demokrati, med fackföreningsledaren Lech Walesa som presidentkandidat. I en liten polsk stad, där frosten har lagt sig över dystra betongkomplex, försöker fyra kvinnor starta om sina liv.
Agata vantrivs i sitt äktenskap och blir handlöst förälskad i sin präst. Iza är rektor på ortens skola men bakom den strama fasaden är hon i djup kris – i sex år har hon haft en affär med en gift man, nu har han blivit änkling och vill inte veta av henne. Izas syster Marzena är en före detta skönhetsdrottning som lever ensam medan hennes man arbetar i Tyskland. Och i lägenheten intill bor den pensionerade läraren Renata, som i sin isolering blir alltmer besatt av Marzena.
I fyra kapitel som glider in i varandra får vi möta dessa kvinnor, och deras förtvivlade försök att ge livet mening. Av den politiska kontexten märks bara subtila spår; amerikanska jeans som statusmarkör, skolan som döps om efter demokratirörelsen Solidaritet, den ständiga efterfrågan på VHS-kassetter från väst. Regissören Tomasz Wasilewski fokuserar i stället på hur det kunde kännas att leva i denna förvirrande tid, att treva sig fram genom desperation och hopplöshet.
De fyra skådespelerskorna är utmärkta, men filmen är framförallt en visuell bedrift med sina urblekta färger och konstfärdigt arrangerade bildrutor (som en romantisk version av Roy Anderssons estetik). En särskilt fantasieggande detalj är hur mängder av krukväxter sakta men säkert förvandlar de grå miljöerna till blekgröna djungler.
Problemet är att "United states of love" är så skoningslöst dyster. Lyckan i att få se en film med kvinnor i alla bärande roller förtas drastiskt när allt de får göra är att duka under av maktlöshet. Och innan de får några riktiga avslut – bra eller dåliga – hoppar kameran vidare till nästa olyckssyster. Det är som att titta på en procession med gråterskor. (TT)