"Vad är det för skruvad hjärna som har kommit på det här egentligen?" Alla som sett kultserien "Twin Peaks", den mardrömslika "Mulholland Drive", sadomasochistiska "Blue velvet" eller varför inte den självbiografiska "Eraserhead" har förmodligen ställt sig ovanstående fråga både en och två gånger. Få har väl som David Lynch lyckats ta det bisarra, surrealistiska och skrämmande och skapa filmhistoria.
I "David Lynch – the art life" får vi möta dagens David Lynch, 71, med sin stora vithåriga kalufs, främst när han målar i sin soldränkta villa i Hollywood Hills. I några scener finns hans 4-åriga dotter Lula med och det blir nästan oväntat gulligt att se dem tillsammans i hans ateljé.
Regissörerna har fått god tillgång till honom och han berättar om sin jordnära uppväxt. Växelvis visas också bilder på hans tidiga och nutida målningar och teckningar. Hans måleri är en lika störande upplevelse som hans filmer och kontrasteffekten mellan dem och berättelserna om den mysiga barndomen blir slående. Han berättar om en konflikt – den enda – han hade med sin pappa och hur snäll och varm hans mamma var. Klart är att flytten till konstskolan i ruffiga Philadelphia blev en stor chock jämfört med uppväxten i villaidyllen.
"Det var en hård, elak stad, verkligen bra för mig", säger Lynch i filmen.
Däremot pratar han inte om det man egentligen suktar efter – sina filmer. Förutom några meningar om debuten "Eraserhead" är det bara tiden före genombrottet som gäller. Man känner sig onekligen lite snuvad på filmklipp och analys av all den symbolik som hans filmer rymmer. "David Lynch – the art life" blir till slut en sevärd pusselbit främst för dem som på egen hand kan länka samman hans barndom och tidiga konst med det filmarv han har lagt bakom sig. (TT)