Drama
Regi: Robin Pront
I rollerna: Kevin Janssens, Veerle Baetens, Jeroen Perceval
Åldersgräns: Från 15 år
Två rivaliserande bröder försöker försonas efter ett misslyckat rån som satt en av dem i fängelse. Den technostinna "Ardennerna" skrapar på ytan av ett trasigt Belgien.
Bibelns Abel och Kain-berättelse puttrar under ytan på den belgiske långfilmsdebutanten Robin Pronts "Ardennerna". De flamländska bröderna Dave (Jeroen Perceval) och Kenny (Kevin Janssens), vars vägar skiljs åt efter ett misslyckat inbrott, konkurrerar inte bara om en flicka (Veerle Baetens), utan också om mammas (Viviane De Muynck) uppmärksamhet.
Men Pront lägger snabbt den interna familjekonflikten åt sidan för att fokusera på dramat i att Kennys förra flickvän under hans fängelsestraff inlett ett förhållande med hans bror Dave. Skuldkänslorna hänger i luften, och förstärks ytterligare av att Kenny inte angav Dave eller Sylvie som båda var med på rånet, men klarade sig undan.
"Ardennerna" har jämförts med Michael R Roskams "Bullhead", som innebar ett genombrott för skådespelaren Mattias Schoenaerts (Perceval hade till och med en roll i den filmen) för några år sedan. Men till skillnad från föregångarens grävande i den machokultur som skapar testosteronstinna våldsverkare av unga män, håller sig "Ardennerna" på ett visst avstånd. Man hade behövt mer än fängelsevoltan och drogintagen för att förstå var bröderna kommer från, och varför deras öden utvecklas åt olika håll.
I en tredje "Fargo"-doftande akt skiftar filmen abrupt ton. Bröderna har ett lik att göra sig av med, och söker hjälp från Kennys före detta cellkamrat Stef (Jan Bijvoet) i deras barndomsparadis Ardennerna. Tempohöjningen och den twist som Robin Pront låtit oss vänta på känns dessvärre något påklistrade efter den långa, lite repetitiva uppladdningen som föregått dem.
Men det finns något intressant och skavande i de miljöer som Robin Pront rör sig i här, i ett grådassigt Antwerpen där cigarettrök och tristess ligger som en äcklig hinna över allting. De massiva technobeats som fyller en stor del av filmen förstärker känslan. Tyvärr utforskas den inte djupare. (TT)