Action
Regi: Anthony & Joe Russo
I rollerna: Chris Evans, Scarlett Johansson, Robert Downey Jr
Åldersgräns: Från 11 år
"Captain America: Civil war" ger oss genomtänkt handling och läcker action. Men man blir ändå utmattad vid tanken på att Marvel planerar att ge ut ytterligare tio superhjältefilmer framöver.
Ska vi någonsin se slutet på det evighetslånga åbäke som kallas Marvel Cinematic Universe? Kanske, men just nu är det enbart tanken på att höstens "Dr Strange", med hjälp av sina mer flummiga krafter, möjligtvis kan innebära ett lyft för en filmnisch som börjar kännas riktigt urvattnad vid det här laget.
Men även om man börjar ledsna på trikåkalaset är "Captain America: Civil war" en av de mer sevärda Marvelfilmerna, och den som hittills bäst bearbetat ett tema som kan appliceras på verkligheten. Här problematiseras idén om att ändamålen helgar medlen, genom att världen börjar ifrågasätta om det verkligen är hållbart att ett garde av (super)hjältar ska kunna agera utanför internationell lag och rätt.
Avengers – minus Thor och Hulk, som inte är med i filmen överhuvudtaget – tar emot omvärldens nya krav, ett FN-dikterat fördrag som innebär att de får begränsad självbestämmanderätt, på olika sätt. Frihetskämpen Captain America (Chris Evans) sätter sig på tvären. Iron Man (Robert Downey Jr) förespråkar självkritik (filmens chock!), och får medhåll av flera i Avengers.
Konflikten är ett faktum, och saken förenklas inte av att "Cap" tar sin ibland goda-ibland onda gamla kompis Bucky Barnes (Sebastian Stan) i försvar när den senare misstänks för ett terrorattentat.
"Captain America: Civil war" innehåller riktigt tajta strids- och jaktscener, men den närgångna kameran gör det samtidigt svårt att hålla koll på vad som händer på duken. Och inga effekter i världen rår på de logiska luckorna. Varför är "Cap" mer lojal mot Bucky, en kille han kände för hundra år sen, än mot sina Avengers-kompisar? Och är inte flirten mellan "Cap" och hans döda tjejs brorsdotter jätteskum?
När regiduon Anthony och Joe Russo kastar in skämtglada Marvelhjältar som Spider-Man och Ant-Man, verkar det mest vara för att lätta upp den deppiga stämningen. Det behövs i och för sig. Efter två och en halv timme står man inte ut längre med att se polarna i Avengers puckla på varandra. (TT)