Konsten att göra en bra biografi på film ligger dels i att hitta en utmärkande period i personens liv, men också att hitta en balansgång där personen skildras rättvist men utan alltför skönmålande drag.
Ur det perspektivet landar den chilenske regissören Pablo Larraín "Jackie" med bravur. Inledningens svällande stråkar river i kroppen när de glider över i dissonans. Musiken sätter tonen för en film som lätt hade kunnat bli smetig, men håller tillräcklig distans till sitt ämne för att undvika det.
Filmen parallellklipper mellan två perioder: tiden precis runt mordet på hennes man, USA:s president John F Kennedy, och så filmens ramberättelse, när Jacqueline Kennedy (Natalie Portman) berättar om dem för en reporter (Billy Crudup) några månader senare.
Den senare är filmens akilleshäl och tillför inget förutom att den fungerar som en övertydlig markering om att "Jackie" här – trots alla verklighetsanknutna bilder, händelser och skeenden – rör sig om fiktion.
Den första, mer intressanta delen skildrar hur en tydligt chockad Jackie mitt i sin sorg uppbådar tillräckligt med sinnesnärvaro för att inse att hon måste agera om hon vill skapa en rättmätig plats i historieböckerna åt sig själv och sin döde make.
Larraín har med alla nyckelscener: Fotot av Jackie bredvid Lyndon B Johnson (John Carroll Lynch) och hans fru Lady Bird (Beth Grant) när Johnson svär presidenteden på Air Force One strax efter mordet, bilderna av en svartklädd Jackie på väg till begravningen tillsammans med sina barn. Till och med en brutal iscensättning av själva mordet finns här, lika målande skildrad som i Jackies beskrivning för journalisten.
Det är en tjusigt genomförd historieskrivning. Mest rörande blir filmen när den följer den nyblivna änkan i Vita huset där hon ensam, ibland med ett glas eller en cigg i handen, vandrar omkring i de rum som hon satt sin prägel på och blickar tillbaka till sina lyckligaste ögonblick där.
Det är småsentimentalt, men tonen bryts med hjälp av Jackies samtal med prästen (John Hurt) som ska hålla i begravningen, där hon delvis blottar sin ångest och ifrågasätter sitt agerande.
Men bäst är Portman, som äger filmen från ruta ett tills dess att eftertexterna börjar rulla, med ett i högsta grad Oscarsdoftande porträtt. (TT)