1982 gjorde Ridley Scott den perfekta noir-filmen. ”Blade runner” var dramatiskt ljussatt, med hårda män som drack whiskey och fala damer med felfritt läppstift. I ett neonupplyst, ständigt regnigt Los Angeles satte han dessutom en ny visuell standard för science fiction-film. De syntetiska replikanterna och de stackars människorna hade ett minst sagt ansträngt förhållande och de existentiella frågorna som möttes i skarven mellan teknik och människa, i kombination med den flygande spinnern och den genomskinliga regnkappan, skapade filmhistoria.
Den mänskliga ångesten över den artificiella intelligensen och vad som egentligen är skillnaden mellan den och oss ligger i fokus även den här gången. I arvtagarregissören Denis Villeneuves (”Prisoners”, ”Arrival”) händer blir det ännu svårare att svara på den frågan.
Men en sak är säker. 2017 skapar Villeneuve den perfekta uppföljaren. Han skakar bestämt av sig Scotts noir-kappa och bygger en ny stämning för berättelsen men behåller tillräckligt mycket av originalets styrkor för att knyta ihop det gamla och det nya. Det är svårt att inte avslöja för mycket om handlingen men en sak kan sägas: Ögonen är möjligen själens (om man har någon alltså) spegel men blod är tjockare än vatten.
Familjens upplösning och, eventuella, återförening är en viktig sci-fi-ingrediens. Det vet giganter som Steven Spielberg, och det har Denis Villeneuve plockat upp, vilket skänker lite oväntat hjärta till den i övrigt grandiost ödsliga storyn.
Harrison Ford, Jared Leto och Robin Wright är perfekt skruvade i sina roller och Ryan Goslings minimalistiska spel funkar mycket bra i rollen som replikantjägaren K. Men det är ändå veteranfotografen Roger Deakins foto och alla visuellt läckra sekvenser som gör ”Blade runner 2049” till en egen skapelse snarare än en urvattnad kopia, om liknelsen ursäktas.
Den här filmen är definitivt årets vackraste med rent hallucinatoriska scener, som man bara kan hoppas på ska återkomma i ens drömmar så småningom. (Och då åsyftas inte den märkliga trekanten till sexscen där behovet av att välja en hora eller madonna upplöses på ett praktiskt vis).
Den enda invändningen är att nästan tre timmars speltid är för långt, till och med för den mest exalterade av replikantkramare. (TT)