Dramakomedi
Regi: Stephen Frears
I rollerna: Meryl Streep, Hugh Grant, Rebecca Ferguson
Åldersgräns: Barntillåten
Hon har gått till historien som världens sämsta operasångerska. I rollen som Florence Foster Jenkins sjunger Meryl Streep så falskt att det kliar i öronen – men det är hennes ackompanjatör som imponerar mest.
Det finns en etablerad sanning om Oscarsgalan: Om Meryl Streep har gjort en film under det gångna året så blir hon nominerad. Så innerlig är Oscarjuryns kärlek till Streep att hon för varje år ser mer och mer generad ut när hon skrider fram på röda mattan.
I "Florence Foster Jenkins" spelar Meryl Streep en amerikansk operasångerska som på 1930-talet gjorde sensation i musikkretsar i New York. Anledningen? Hon saknade helt rytmkänsla och gehör, och sjöng så illa att publiken fick frossbrytningar. Men tack vare lojala vänner och en ansenlig förmögenhet kunde hon glatt leva i illusionen om att hon var en begåvad sångerska.
Stephen Frears filmatisering fokuserar på hennes relation med maken och managern St Clair Bayfield (Hugh Grant). Bayfield lever i ett kyskt äktenskap med den sjukliga Florence och har en egen lägenhet med tillhörande älskarinna. Samtidigt gör han allt för att skydda sin hustru, som han älskar djupt.
In i detta komplicerade triangeldramat kommer den unge ackompanjatören Cosmé McMoon (Simon Helberg). Han drömmer om en karriär som konsertpianist och kompositör, men dras sakta men säkert in i Florences märkliga värld.
Och Meryl Streep må ursäkta, men det är Helberg – mest känd som ultrageek i tv-serien "The big bang theory" – som stjäl hela showen. I hans ansikte speglas den känsloresa som vi i publiken genomgår i Florence sällskap: från ren fasa, via vild munterhet, till ömkan och ömhet.
Streep gör som vanligt ett bra jobb, men precis som Catherine Frot i den franska filmen "Marguerite" (som skildrar samma levnadsöde) så spelar hon Florence som en lite sorglig figur, trots att mycket tyder på att verklighetens primadonna var en stor personlighet med mycket humor.
Inte borde det vara så svårt för Meryl Streep att ge lite Oscarsvärdig karisma åt kvinnan bakom denna briljanta replik?: "Folk må säga att jag inte kan sjunga, men ingen kan någonsin säga att jag inte sjöng." Men nominerad, det blir hon alldeles säkert. (TT)