Det finaste med historierna om Gordon och Paddy – som till en början inte ens har ett namn – är hur de samarbetar och hjälper varandra. Visst finns här minst ett kriminalfall att lösa men det egentliga äventyret är relationen mellan de här två udda små varelserna.
För alla barnfamiljer som har läst Ulf Nilssons böcker om den befriande odynamiska duon känns tonen och utseendet igen i den här filmen, som bygger på tre historier. Ett lager nötter har blivit stulet och Gordon blir tillkallad för att lösa mysteriet. Men Gordon är gammal och trött. Egentligen trivs han nog bäst framför sin kamin där han kan mumsa kakor och eventuellt stämpla något papper. Vilken tur då att en pigg liten mus dyker upp och kan hjälpa till. Hon har inget namn och ingen familj men verkar gilla Gordon och blir dessutom enormt intresserad av polisarbetet. Gordon adopterar den lilla musen, ger henne ett namn och ett uppdrag och det är storartat.
Den lilla skogen plågas inte bara av en nöttjuv, den stora skräcken är räven. Hennes skugga får alla, inte minst Gordon, att darra. Förmodligen är det den där räven som har snott nötterna också, är den allmänna uppfattningen. Paddy får ett stort ansvar och mycket att stå i när två barn försvinner i skogen. Men är verkligen allting rävens fel?
Det lugna tempot i filmen jobbar både för och emot historien. Det är skönt att det inte hetsas i onödan men det är också lite väl stillastående ibland. Men mycket vägs upp av det fina röstarbetet. Stellan Skarsgårds brummande stämma passar Gordon perfekt och Melinda Kinnaman förser Paddy med en passande energi, vilket sätter fart och färg på hela historien. Felix Herngren är rolig som upprörd ekorre som snubblar på orden.
Tillsammans skapar de ett mysigt universum som borde passa den yngsta delen av biopubliken bra i jul. (TT)
