Drama
Regi: Christian Vincent
I rollerna: Fabrice Luchini, Sidse Babett Knudsen, Eva Lallier
Åldersgräns: Barntillåten
Det finns en symbolik i filmens titel, ett djur vars päls ändrar karaktär beroende på årstid. För nog är det märkligt när saker som ter sig självklara, plötsligt kan slå hål på våra fördomar? Christian Vincents "Hermelinen" är full av sådana detaljer; antaganden som visar sig felaktiga, personer som bär på hemligheter. Till och med filmens rättegångsfall är inte vad det verkar vara från början. Men finns det något värde i alla dessa metaforer?
Berättelsen tar avstamp i ett otäckt brottsfall, där en man sitter åtalad för att ha sparkat ihjäl sin bebis. Rättegången leds av domaren Michel Racine (Fabrice Luchini), en karl vars höga svansföring inte går hem hos kollegorna. Och visst gör han ett pompöst intryck. Någon med mustigare svada skulle nog tala om pinnar i specifika kroppsöppningar. Men domarens strama självbehärskning kommer på skam när en av jurymedlemmarna visar sig vara Ditte (Sidse Babett Knudsen), en kvinna han en gång förälskade sig i.
Christian Vincent verkar gilla att hålla åskådaren på halster. Det har han tyvärr inget för, eftersom den enda effekt det ger är att man undrar vad filmen egentligen vill säga. Fokus svajar mellan händelseförloppet i rättssalen och den uppflammande flirten mellan domaren och Ditte. Till detta kommer långa utsvävningar som inte har någon funktion senare i filmen.
Luchini är lysande; rollen som missförstådd medelklassman kan han utan och innan. Och det finns mer att hämta, som i den underutnyttjade skådespelarduon Victor Pontecorvo och Miss Ming, som spelar föräldrarna till det döda barnet.
I stället låter Christian Vincent filmen trampa vidare i gemytlig takt medan de outtalade frågorna fortsätter att hänga i luften: ska Michel och Ditte bli kära igen eller inte? Är pappan skyldig till mordet på barnet, eller är det den deprimerade mamman som ligger bakom? Till slut bryr man sig knappt. (TT)