Mustig skildring av en destruktiv relation

Betyg: 3 Förförd

Tony (Emmanuelle Bercot) börjar ifrågasätta sitt turbulenta och intensiva förhållande med Georgio (Vincent Cassel) efter att ha varit med om en olycka.

Tony (Emmanuelle Bercot) börjar ifrågasätta sitt turbulenta och intensiva förhållande med Georgio (Vincent Cassel) efter att ha varit med om en olycka.

Foto: Folkets Bio

Filmrecension2016-04-01 06:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Drama

Regi: Maïwenn

I rollerna: Vincent Cassel, Emmanuelle Bercot, Louis Garrel

Åldersgräns: 15 år

Filmkritiker älskar tydligen att dissa Maïwenn. Kanske har det att göra med att hon tagit steget från skådespelar-starlet till att stå bakom kameran – något som tycks provocera – eller att hon helt enkelt inte bryr sig om att vara till lags. Oavsett vilket så bidrar hennes erfarenheter som skådespelare med rejäl tyngd till hennes senaste film "Förförd".

Berättelsen i sig snuddar vid det banala. Advokaten Tony (Emmanuelle Bercot) förälskar sig i livsnjutaren Georgio (Vincent Cassel) och gnistor flyger i luften. Redan från början framstår duon som ett udda par, men passionen överväldigar dem båda och de kastar sig in i en relation som bäst kan beskrivas som ett skenande berg- och dalbanetåg.

Förhållandet skildras genom Tonys tillbakablickar från ett rehabiliteringscenter, där hon befinner sig efter en skidolycka. Olyckan, förstår vi snart, var antagligen ett impulsivt självmordsförsök, eller ett rop på hjälp, men resulterade i ett söndertrasat knä. Nu får hon möjlighet att se på förhållandet från ett nytt perspektiv.

Cassel och Bercot, den senare för övrigt prisbelönad vid Cannes filmfestival i fjol för sin roll, är båda fantastiska i huvudrollerna. Maïwenn kryper dem in på livet på ett sätt som känns intimt, men aldrig blir ett självändamål. Bara undantagsvis svajar samspelet, och då handlar det snarare om improvisation som spårar ut utan att regissören ingriper.

Briljant skådespeleri överskuggar nästan, men inte helt, ett stundvis pretentiöst tonläge. Maïwenns distanslöshet gentemot de brackiga miljöer hon skildrar är också lätt besvärande, även om en utmärkt Louis Garrel i en biroll som Tonys klarsynte och småcyniske lillebror Solal delvis råder bot på den saken. Väljer man att blunda för sådana detaljer har man en två timmar lång mustig relationsskildring framför sig. (TT)