Den som befinner sig i mellanåldern – när man inte längre känner sig som ett barn men inte heller som tonåring – får ofta navigera mellan barnsligare filmalster eller mer renodlad vuxenfilm. Det är en balansgång som är ännu svårare att hantera inom skräckgenren. Emelie Lindblom gör det alltså inte lätt för sig när hon långfilmsdebuterar med "Rum 213".
Ingelin Angerborns välskrivna roman "Rum 213", som utgör förlaga, är förstås en guldgruva för regissören och filmens manusförfattare (tillika producentduo) Martin Jern och Emil Larsson. Historien om den tolvåriga Elvira (Wilma Lundgren), som på sommarkollo paras ihop med den självsäkra Meja (Ella Fogelström) och tänkaren Bea (Elena Hovsepyan) i ett rum där mystiska saker inträffar, är en välbalanserad historia om kamratskap, rädslor – och spöken.
Lindblom går hårt ut redan från start. Redan under Elviras bilfärd till kollot kastas mystiskt radioknaster, viskningar och flaxande ugglor in nästan slentrianmässigt i handlingen, som om blotta närvaron skulle skapa ruggig stämning tillsammans med den ödesmättade musiken. Men eftersom inget ännu kan knytas an till handlingen landar sådana skräckelement platt, och skapar mest förvirrning.
När de värsta distraktionerna skalas bort och mysteriet kring den döda flickan Mebel sätts i fokus, fungerar det desto bättre. Emil Klang skapar stämning med sitt fotoarbete och i takt med att berättandet blir mer effektivt faller också dialogen, som skådespelarna dittills fått kämpa med, på plats.
"Rum 213" lanseras som en skräckfilm för unga, men det är den klassiska spökhistorien som får den att landa ganska exakt där det var tänkt: hos en publik som kanske gillar att bli skrämd, men har en bra bit kvar till att utforska det skräckfilmsuniversum där dockskrället Annabelle och j-horrorspöket Samara huserar. (TT)