Mer humor än våld

Betyg: 3 War dogs

Miles Teller och Jonah Hill spelar rollerna som de pengatörstande vapenhandlarna David Packouz och Efraim Diveroli i Todd Phillips "War dogs".

Miles Teller och Jonah Hill spelar rollerna som de pengatörstande vapenhandlarna David Packouz och Efraim Diveroli i Todd Phillips "War dogs".

Foto: Warner Bros Pictures

Filmrecension2016-08-19 05:55
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Kriminaldrama

Regi: Todd Phillips

I rollerna: Miles Teller, Jonah Hill, Bradley Cooper

Åldersgräns: Från 11 år

Med "War dogs" tar "Baksmällan"-regissören Todd Phillips ett steg mot mörkare territorium. Men han hittar inte riktigt sin egen röst.

Lätt fånget, lätt förgånget är den påklistrade sensmoralen i Todd Phillips verklighetsbaserade film "War dogs", där två ynglingar från Florida gör storaffärer som vapenhandlare under George W Bushs krig mot terrorn på 00-talet.

Som vore han en yngre kusin till Martin Scorsese – "War dogs" har uppenbart inspirerats av den senares bättre 90-talsfilmer ("Maffiabröder", "Casino") – följer Phillips sin småkriminella duos uppgång och fall, men angriper ämnet med humor snarare än våld.

Filmen bygger på ett reportage från The Rolling Stone med den talande titeln "Arms and the dudes". Den berättar historien om David Packouz och Efraim Diveroli, barndomsvännerna som på 00-talet hittade en tvivelaktig, men inte olaglig, metod att ro hem lukrativa vapenleverantörskontrakt med Pentagon. När girigheten satte in, började Packouz och Diveroli att tumma på reglerna.

Det hela berättas ur Packouz perspektiv, vilket förstås gör denna bekännelsefilm vinklad till hans fördel (verklighetens Packouz har till och med en cameo i filmen). Och Miles Teller ("Whiplash") gör ett utmärkt jobb i rollen som en lite vilsen men i grund och botten schyst snubbe som drömmer om ett bättre liv.

Men "War dogs" är helt och hållet Jonah Hills film. Rollen som den "Scarface"-besatte fifflaren och kameleonten Diveroli är som klippt och skuren för skådespelaren, och han fyller den med arrogant bufflighet, kokainparanoia, schysst (nåja) snubbe-attityd – och balanserar det hela med perfekt komisk tajming.

Hills fantastiska insats behövs, för Phillips snubblar inte bara för nära sina uppenbara inspirationskällor. Här finns scener som verkar konstruerade enbart för att vi ska påminna oss om att det Packouz och Diveroli sysslar med faktiskt är förkastligt, samtidigt som filmen som helhet skriker ut hur coola, galna och roliga de är.

Det blir helt enkelt lite svårt att tro på det där budskapet om att brott, i längden, inte lönar sig. (TT)