Familjefilm
Regi: Suzanne Osten
I rollerna: Esther Quigley, Maria Sundbom, Simon Norrton
Turerna har varit många kring åldergränsen för Suzanne Ostens nya film. Medierådet (före detta filmcensuren) satte först en 15-årsgräns. Osten och filmbolaget överklagade till förvaltningsrätten som sänkte gränsen till elva år. Nu verkar det som att den ändå får premiär med 15-årsgräns eftersom beslutet inte hunnit vinna laga kraft, och Medierådet funderar på om man ska överklaga.
När jag ser "Flickan mamman och demonerna" så är det som att en egen version av den konflikten rasar inuti mig. Jag blir Suzanne Osten som går i krig för barns rätt till osminkad verklighet och utmanande berättelser. Och jag blir Medierådet som vill garantera alla barns välbefinnande när de går på bio.
Filmen handlar om Ti, som är sju år och bor tillsammans med sin mamma Siri. När Siri försvinner in i en psykos där hon styrs av osynliga demoner, måste Ti hitta en lösning för att rädda sig själv och sin älskade mamma.
Det är en oerhört skickligt berättad film, som lyckas vara både tung och fjäderlätt på samma gång. Osten skildrar psykosens anatomi med en enorm skärpa – det blir både roligt, pinsamt, sorgligt och skrämmande. Och just när klaustrofobin i den kaotiska lägenheten blir svåruthärdlig släpps Ti ut i verkligheten, hon börjar skolan och hittar små lufthål i form av kompisar och sympatiska vuxna.
Filmens inleds med att huvudrollsinnehavarna Esther Quigley och Maria Sundbom (mor och dotter även i verkligheten), sitter i en biosalong och förklara att det blir läskigt, men det slutar bra. Varningen är på sin plats, och det krävs en lyhörd förälder för att avgöra om ett barn klarar av att följa med på Tis resa.
Och kanske är det där konflikten ligger, i att filmen verkar förutsätta ett aktivt föräldraskap. I en tid då vi använder skärmar som barnvakter blir det ett bryskt uppvaknande när en film plötsligt kräver att vi engagerar oss. Att vi funderar, pratar, lotsar barnen genom den komplexa situation som filmen skildrar. Att vi låter oss inspireras av Suzanne Ostens grundmurade respekt för barns inre liv, i stället för att passa på att ta en tupplur i biofåtöljen. (TT)