Det finns en scen i nya "Pirates of the Caribbean"-filmen där piratkaptenen Jack Sparrow blir bryskt väckt ur en dröm, slår upp ögonen och utbrister "spaghettivarg!". Där någonstans vaknar jag upp ur min bedövande irritation inför den här filmen. Irritationen inför de överarbetade actionscenerna, skojsexismen och ett manus som i allt väsentligt är ren återvinning av de tidigare filmerna.
Vad Johnny Depp visar (för repliken är med största sannolikhet en av hans improvisationer) är detta: att trots att filmens främsta syfte är att tjäna pengar åt Hollywoodproducenten Jerry Bruckheimer, så har den fortfarande en pulserande ådra av anarkistisk lekfullhet.
Likt samtliga fyra föregångare (visst känns de som ännu fler?) handlar "Salazar's revenge" om en oskyldig ung man som måste rädda världen tillsammans med en kavat ung kvinna. Den här gången är det Henry Turner (Brenton Thwaites), son till Will Turner och Elizabeth Swann, som bestämmer sig för att bryta sin fars förbannelse genom att hitta en mytomspunnen treudd. Han får hjälp av astronomen Carina Smyth (Kaya Scoledario) och hennes mystiska stjärnkarta.
Men de måste även ta hjälp av Jack Sparrow, som har sina egna problem. Han jagas av den fruktansvärde Armando Salazar (Javier Bardem), en odöd skeppskommendant som hatar pirater i allmänhet – och Jack Sparrow i synnerhet – från botten av sitt svarta hjärta.
Filmen är regisserad av norrmännen Espen Sandberg och Joachim Rønning ("Kon-Tiki") men avviker varken berättarmässigt eller estetiskt från tidigare filmer. Duon staplar överdådiga actionsekvenser ovanpå varandra, med bara korta andningspauser däremellan – en sorts filmisk motsvarighet till ett sadistiskt spinningpass.
Sandberg och Rønning verkar dessutom vilja slå rekord i kladdiga skräckeffekter, och tar i från tårna med svart dreggel och bortsprängda kroppsdelar.
I stället återfinns charmen i detaljer och enskilda skådespelarinsatser. Javier Bardem lyckas göra sin mordiska spökkapten genuint otäck, även om han inte är lika mångbottnat ond här som i Bondfilmen "Skyfall". Geoffrey Rush verkar trivas bättre än någonsin med rollen som den lurige Barbossa, och Kaya Scoledario axlar snyggt Keira Knightleys mantel (även om hon gärna hade fått slippa korsetten).
Slutet är oväntat mysigt, en kärleksfull present till fansen som har hängt med sedan starten 2003. Själv känner jag mest utmattning, och ett stilla hopp: att säcken nu ska vara slutgiltigt hopknuten. (TT)