Drama
Regi: Danièle Thompson
I rollerna: Guillaume Canet, Guillaume Gallienne, Alice Pol
Åldersgräns: Från 7 år
Den laddade vänskapen mellan två av 1800-talets största konstnärssjälar står i fokus för "Cézanne och Zola". Men Danièle Thompsons film är repetitiv och saknar dramatik.
Borgarsonen Paul Cézanne och den Italienfödde arbetarklasspojken Émile Zola lierade sig redan under uppväxtåren i sydfranska Aix-en-Provence. Redan tidigt insåg vännerna konstens värde och kom att ägna sina liv åt att försöka förhöja det.
Men om Zola och Cézanne förenades i rollerna som konstnärsmän var de på många sätt varandras motsatser. Inte bara klassbakgrunden skilde dem åt, även deras temperament och, kanske, med tiden, personliga ambitioner. Danièle Thompsons film tar avstamp i det som på 1880-talet fick de två att tvärt klippa vänskapen: Zolas konstnärsskildring "L'oeuvre" (på svenska "Konstärslif") där författaren lånade så många detaljer från vännernas verkliga liv att den hetlevrade Cézanne gick i taket.
Thompson skildrar en möjlig diskussion som kan ha föregått brytningen _ men så mycket mer än att det handlade om sårade egon avslöjas aldrig.
"Cézanne och Zola" dyker ned i konstnärernas respektive bakgrundsförhållanden och placerar dem i ett kreativt sammanhang där samtida artistnamn som Édouard Manet, Auguste Renoir och Guy de Maupassant figurerar. Men det hela verkar mest gå ut på att Cézanne och Zola återkommande bondar, dricker vin, diskuterar konst och bråkar, om konsten eller om kvinnor. Då och då visualiserar Thompson scener i miljöer som den konstkunnige kan känna igen från Cézannes tavlor.
I original heter filmen "Cézanne et moi", där Zola får förmodas utgöra titelns jag. Inget i filmen pekar dock på det, Thompsons fokus pendlar mellan de två konstnärerna snarare än utgår från den enes perspektiv. Schysst kanske för att nyansera bilden, men samtidigt drar det ned dramatiken.
Thompson är en habil regissör (det har hon visat förr, med exempelvis "Drottning Margot"), men så värst driven känns inte "Cézanne och Zola". Den som söker mer än en småputtrig mysfilm om stilbildande konstnärsmän får söka sig någon annanstans. (TT)