"Det spelar ingen roll vad som finns under huven, det enda som betyder något är vem som sitter bakom ratten". Se där, actionrulleuniversums egen Ernst Kirchsteiger är tillbaka.
I inledningen befinner sig Dom Toretto och hans kära Letty äntligen på smekmånad på Kuba. Givetvis tar det mindre än fem minuter innan han 1) blir kallad att hjälpa en utsatt kusin 2) eftertänksamt men tydligt måste läxa upp en översittartyp 3) rejsar genom Havannas gränder i imponerande stil 4) vinner på målfoto och 5) alla blir vänner igen.
Den lilla aforismen ovan är talande för hela filmserien som rullar in på åttonde varvet. Möjligen är hjärnan dränkt i avgaser vid det här laget men nu för tiden köper man utan problem att "The fast and the furious"-serien lever under sina egna lagar, där det som står i manus inte spelar så stor roll. Det är ju den som kör som är hela poängen.
Eller de, kanske man ska lägga till: Den Obelix-starke Hobbs, riviga Letty, hackern Ramsey som Piff- och Puff-klonerna Tej och Roman rivaliserar om. Och så Dom då, en gammeldags helyllekille som älskar sin familj, gärna gosar med barn och visar känslor. De ligger alla långt ifrån action-klichén "iskall vit snubbe", vilket är ett vinnande koncept. I alla fall när filmen håller sig till sin kärna: det snabba och det rasande.
För mycket handling ställer egentligen bara till det. Men sedan några filmer tillbaka har serien växlat upp till en märklig Bondfilmsnivå, inte bara på actionscenerna utan även i intrigen. Den här gången är det Charlize Theron som spelar storskurken, hackaren Cipher. Hon och hejduken Rhodes (Kristofer Hivju) utnyttjar Dom Toretto för att lägga vantarna på lite kärnvapen. I en isig final på en gammal rysk u-båtsbas står hela världens, samt Doms splittrade familjs, öde på spel.
Det blir parodiskt roligt många gånger, men så fort en motor brummar är "Fast & furious 8" onekligen mycket underhållande. Vågar vi hoppas på att gänget skickas ut i rymden till nästa gång? (TT)