Komedi
Regi: Mats Lindberg
Med: Johan Rheborg, Robert Gustafsson, Robert Aschberg
Åldersgräns: 11 år
Johan Rheborg och Robert Gustafsson har hyllats för humorserien "Morran & Tobias". Nu kommer långfilmen om deras dysfunktionella "mor och son"-relation.
Det finns en extrem form av tondövhet som kallas amusi. Tillståndet innebär att den drabbade inte bara är oförmögen att sjunga eller spela rent – att lyssna på musik blir också en plåga, där melodislingor förvandlas till en serie höga och låga ljud utan inbördes samband, som gör den tondöve förvirrad och sjösjuk.
Precis så känner jag när jag tittar på filmversionen av Johan Rheborg och Robert Gustafssons succéserie "Morran & Tobias". Runt omkring mig i salong hörs kvävda skratt, medan jag vrider mig som en mask av obehag. Jag letar och letar – alltmer desperat – men hittar ingenting som är roligt i berättelsen om trasiga Morran och hennes odräglige son Tobias.
Filmen börjar med att ett av Tobias eldfängda experiment slår fel, och sätter hela kåken i brand. "Poff sa det bara, så var det borta", säger Morran obekymrat. Nu får de ju flytta, en chans att börja om i ett nytt hus. Men det dröjer inte länge innan Morran och Tobias skapar kaos även där.
"Morran & Tobias" började som ett inslag i SVT-serien "Svensk humor" och blev senare en webbserie som klipptes om till fyra halvtimmesavsnitt i SVT. Förra året fick den tv-priset Kristallen för "Årets program". Den har hyllats för kombinationen av utflippad humor och ett underliggande kolmörker, och det är sistnämnda är i högsta grad närvarande i långfilmen.
Främst är det Johan Rheborgs Morran som står för filmens smärtpunkter. När hon levererar slitna mammafloskler avtäcks de gapande hålen i vår förljugna folkhemsidyll. Samtidigt är hon så djupt irriterande att man får klåda, med sina treåringsgnälliga "jag vill ha den" och den buskisartade driften med kvinnokroppen. Robert Gustafsson som Tobias är bara ett svart hål av elakhet och förakt.
I stället är det förstörelsemanin som blir filmens skrällande, osande motor. Huset smulas sakta sönder genom en serie slagsmål, huvudlösa hemmabyggen och missriktade städförsök. Snart står de upp till vaderna i ruttnande fisk. Kanske är det roligt – jag blir bara sjösjuk. (TT)