Familjefilm
Regi: Catti Edfeldt och Lena Hanno Clyne
I rollerna: Hanno Clyne, Astrid Lövgren, Sofia Ledarp
Åldersgräns: Barntillåten
Djungeldjur och syner som lurar ögat. När Pija Lindenbaums omtyckta barnbok "Siv sover vilse" omvandlas till film sker det med humor och fantasi.
Pija Lindenbaums barnböcker befolkas av befriande motsträviga hjältar. En av dem, Gittan, är rädd för nästan allt. En annan, Lill-Zlatan, blir svartsjuk när hennes favoritmorbror träffar en kille. Lindenbaums figurer bekräftar för yngre läsare att det är okej med "fula" känslor, och påminner den vuxne om hur små händelser ibland kan te sig enormt svårhanterliga för barnet.
"Siv sover vilse" kretsar kring en ensam flicka som på egen hand övervinner sina rädslor. När Cerisia börjar i klassen blir Siv helt betagen. Allt med Cerisia är fint – från det rosaröda håret till den cerisa kappan. De bestämmer sig för att bli bästisar, och sova över. Men hemma hos Cerisia är allting så annorlunda. Och är Cerisia verkligen en bra bästis?
Genom Sivs (Astrid Lövgren) mestadels tysta observationer fångas klassperspektivet i Lindenbaums bok. Cerisias (Lilly Brown) lägenhet kallas våning och ser ut som om den hämtats ur en inredningstidning. Kostym och scenografi betonar skillnaderna.
"Siv sover vilse" trotsar det höga tempo och övertydliga bildspråk vi vant oss vid att hitta i många samtida familjefilmer. När Siv vaknar mitt i natten hamnar hon i ett gränsland befolkat av märkliga djur, där det är svårt att avgöra vad som är verkligt och vad som är fantasi. Här lotsar regissörerna Catti Edfeldt och Lena Hanno Clyne både Siv och filmens åskådare framåt med trygg hand.
Filmens mer namnkunniga skådespelare håller sig i bakgrunden, och gör rätt i det. Astrid Lövgren är ljuvlig i huvudrollen som Siv, med ett minspel som skvallrar om stor fantasirikedom. I Lilly Brown har hon en jämnstark motpart med bus i ögonen.
Perspektivet i "Siv sover vilse" tillhör också barnet. Här finns inget strössel i form av metadetaljer eller referenser för de stora att fnissa åt. Skönt – för inte ska vuxna alltid behöva smekas medhårs? (TT)