Dramakomedi
Regi: Dexter Fletcher
I rollerna: Taron Egerton, Hugh Jackman, Christopher Walken
Åldersgräns: Från 7 år
Historien om den envise drömmaren som vägrar ge upp sin dröm, hur galen den än är, ligger ofta till grunden för en fin feelgood. Kan man dessutom omvända en butter cyniker längs vägen så har man publikens kärlek i en liten ask. Synd bara att denna biopic tummar lite för mycket på sanningen.
Ibland är gränsen mellan dårskap och envishet riktigt suddig. Visst älskar man en optimistisk loser som ger sig fan på att nå en omöjlig dröm och sedan lyckas. I fallet med den brittiske backhopparen Eddie "The eagle" Edwards, är definitionen av "att lyckas" inte helt glasklar.
Edwards kvalificerade visserligen för vinter-OS i Calgary 1988 och blev därmed den förste att representera Storbritannien i sporten. Givetvis innebar detta också att han satte brittiskt rekord (med 73,5 meter). Men rekordet är att anses som lågt, hans hoppstil kritiserades hårt och Internationella olympiska kommittén och de andra backhopparna ansåg mest att han var en pajas som skämde ut både sporten och Storbritannien.
I denna filmatisering om Edwards karriär låter man naturligtvis inte detta vara särskilt centralt. Visst finns det motgångar – Edwards (Taron Egerton) är knubbig, klumpig, har svaga knän och är närsynt – men dessa ter sig mer personliga än fysiska. Med stöd från mamma och från motvilliga tränaren Pearse (Hugh Jackman) och sin egen eviga optimism och envishet är hans historia i filmversion i stället årets mesta feelgood.
Edwards själv är ett charmtroll, om än endimensionellt och stundtals ytterst svagsint, och den ultimata underdogen som vinner sportpublikens hjärta med sitt ärliga underbettsleende. Och Hugh Jackman har aldrig varit coolare (nej, inte ens som Wolverine) än det tidigare backhoppningslöftet som glider runt i tyska alperna i kortärmat (!), 501:or och pilotglasögon och som simulerar sex med skådespelaren Bo Derek som en del av träningsprogrammet för den sexuellt outvecklade Edwards. Att han sedan är helt fiktiv får man köpa, det är ju ganska mycket i den här filmen. Men lägger man det åt sidan och bara njuter av åkturen så får man en härlig upplevelse kantad av spandex, glansiga sportjackor och ett perfekt soundtrack (skapat av Take Thats Gary Barlow, för övrigt) med peppiga syntslingor. (TT)