Drama
Regi: Emmanuelle Bercot
I rollerna: Rod Paradot, Catherine Deneuve, Sara Forestier
Åldersgräns: Från 15 år
Det socialrealistiska dramat får filmvärlden aldrig nog av, och nog har man sett sin beskärda del angelägna eländesskildringar på vita duken. Ofta upprivande historier, som i brittiska Clio Barnards "The selfish giant" för ett par år sedan, eller, för den delen, den belgiska brödraduon Dardennes samlade produktion.
Även från franskt håll finns utmärkta exempel, detta är ytterligare ett. En skillnad med regissören Emmanuelle Bercots "Malony" är att det samhälleliga perspektivet är mer uttalat. Den följer rollfiguren Malony (Rod Paradot) redan från småbarnsåldern.
Det första mötet med honom blir chockartat för åskådaren snarare än de inblandade på duken. Efter en rad misslyckade kontakter med socialtjänsten tvingas Malonys mamma (Sara Forestier, utmärkt i vanlig ordning) besöka en domare (Catherine Deneuve), som ska avgöra om hon får behålla vårdnaden om sin son. Både socialtjänstemannen och domaren verkar vana vid labila föräldrar som skriker och svär åt sina barn inför andra. För mig som betraktare är det en djupt plågsam scen.
Det fortsätter i samma stil när Malony växer upp. Först när han som tonåring, genom domarens förtjänst, skickas bort till ett stödboende på landet, visar han prov på förändring.
Bercot lyckas bättre än många gjort före henne med att skildra det destruktiva, infekterade förhållandet mellan mor och barn i en trasig relation. För en utomstående må det verka absurt med den lojalitet Malony visar mamman, för honom är det en självklarhet att hålla kvar i den enda fasta punkt han känner till. Troligtvis har regissören hjälp av sina egna skådespelarerfarenheter här, för samspelet mellan Paradot och Forestier är lika superbt som tonsäkert.
I det fiktiva fallet "Malony" ger samhällets hårda slit ändå reslutat, kanske på bekostnad av en och annan utbränd socialarbetare. En ledsam, men samtidigt trösterik insikt. För vad skulle vara alternativet? (TT)