Komedi
Regi: Maren Ade
I rollerna: Sandra Hüller, Peter Simonischek, Thomas Lobi
Åldersgräns: 15 år
Den okonventionella komedin "Min pappa Toni Erdmann" har prisats i Cannes och utsetts till Tysklands Oscarbidrag. Det är en helt unik filmupplevelse om kärleken mellan en skojfrisk far och hans olyckliga dotter.
När såg du senast en nästan tre timmar lång tysk komedi med löständer, musikalinslag och utdragna nakenscener? Egentligen kan vi sluta där – "Min pappa Toni Erdmann" är en film som trotsar alla beskrivningar och omdömen. Den bara tigger om att ses.
Men eftersom tidningssidan måste fyllas gör jag ändå ett försök. Med sin berättelse om den tvångsmässige skämtaren Winfried (Peter Simonischek) har regissören och manusförfattaren Maren Ade skapat en film som är hundra procent oförutsägbar (nämn en enda komedi som kan stoltsera med det), fullständigt trovärdig och fruktansvärt rolig.
Winfried är en frånskild musiklärare som älskar practical jokes. Så fort livet blir för enahanda plockar han fram peruken och löständerna, vare sig det handlar om att skrämma slag på brevbäraren eller att skoja med sina elever. Men Winfried har en tagg i hjärtat: att hans kontakt med den vuxna dottern Ines (Sandra Hüller) har blivit så dålig.
Ines bor i Bukarest och arbetar som konsult åt ett multinationellt oljebolag. När Winfried gör ett spontanbesök upptäcker han hur spänd och olycklig hon är, och bestämmer sig för att göra något åt saken. Till sin hjälp tar han sitt alter ego Toni Erdmann, en självsäker coach med stor karisma och ännu större tänder.
Storheten med filmen är att den hela tiden balanserar mellan humor och obehag. Här finns en långsamhet som skapar ett sug i magen – en ständig undran om vad för galenskap som ska hända härnäst. När Maren Ade låter humorn blomma ut blir det explosivt, som en chock för hela kroppen.
Det finns också något befriande modernt över filmens skildring av pappa/dotter-dynamiken. "Min pappa Toni Edrmann" handlar inte om någon frånvarande eller oengagerad far, snarare tvärtom. Winfried vill hitta tillbaka till närheten som han hade med Ines när hon var liten, få henne att våga leka igen.
Och om filmen från början är Winfrieds så kommer den så småningom att tillhöra Ines, som gör en fantastisk revolt mot bisarr företagskultur och trånga maktkläder. I varje bildruta visar hon sig vara sin fars dotter – ända ut i löständerna. (TT)