Helt meningslös sandalfilm

Betyg: 1 Ben-Hur

Remake. Toby Kebbell spelar romaren Messala Severus i Timur Bekmambetovs nytappning av "Ben-Hur".

Remake. Toby Kebbell spelar romaren Messala Severus i Timur Bekmambetovs nytappning av "Ben-Hur".

Foto: Philippe Antonello

Filmrecension2016-09-02 05:55
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Äventyr

Regi: Timur Bekmambetov

I rollerna: Jack Huston, Toby Kebbell, Morgan Freeman

Åldersgräns: Från 11 år

"Ben-Hur" i nytappning är ett hopkok på sandalfilmer från nu och då. Timur Bekmambetov står för årets mest meningslösa remake.

Lew Wallaces 1800-talsroman om den judiske prinsen Judah Ben-Hur har stöpts om i film- och tv-tappning ett flertal gånger. Mest känd är William Wylers över tre timmar långa epos från 1959, en film som vann elva Oscars, blev banbrytande för hur man filmar actionsekvenser och, faktiskt än i dag, håller hela vägen.

Varför den kazakiske filmskaparen Timur Bekmambetov valt att göra ännu en tolkning är oklart. Hans "Ben-Hur" i nyskrud är nämligen en intetsägande sörja vars enda möjliga fördel är att den med sina två timmar och fem minuter håller sig kortare än alla sina föregångare.

Det är svårt att undvika jämförelser, men bedömd på egna meriter står det klart att filmens problem inte bara består i felcastade huvudrollsinnehavare eller att den lånar hejvilt från allehanda sandalfilmer. Bekmambetov har också svårt att förankra berättelsen i den tidsepok och det kristna sammanhang som den utspelar sig i.

"Ben-Hur" innehåller det mest nödvändiga från Lew Wallaces berättelse – och ändå inte. Filmen skildrar vänskapen och ovänskapen mellan den välbärgade Ben-Hur (Jack Huston) och romaren Messala Severus (Toby Kebbell), Ben-Hurs år som galärslav och hans kamp för att hämnas på Messala och det romerska styre som splittrat hans familj och förtrycker hans folk.

Parallellt med Ben-Hurs och det judiska folkets vedermödor tar kristendomen form. Här blir det omöjligt att inte nämna 1959 års film som ett exempel på hur skickligt rollfigurernas berättelse vävdes samman med den historiska kontexten. Bekmambetov hade kunnat dra några kreativa lärdomar från det, i stället driver han handlingen framåt mot den gladiatordoftande kapplöpningsfinalen utan känsla för nyanser eller dramatiska pay-offs.

Effekten blir närmast parodisk, som om filmen var gjord för att sälja actiondockor och leksaker och rullade som reklamfilm på någon betal-tv-kanal. Vilket förstås inte gör "Ben-Hur" till en bättre film. (TT)