Det är svårt att börja beskriva en så pass rörig och obegriplig film som ”Valerian and the city of a thousand planets”. Föreställ er en uppföljare till ”Avatar” med fulare utomjordingar, interdimensionella resor, överdådiga datoranimationer och Rihanna som en kroppsskiftande strippa. Då är du halvvägs.
”Valerian” utspelas typ 700 år in i framtiden. En paradisplanet befolkad av ”infödings”-lika utomjordingar lever i lycklig harmoni tack vare sin enda naturresurs: genomskinliga pärlor. Men en dag går planeten tragiskt nog under, då människor krigar i luftrummet ovanför.
Senare träffar vi de två unga specialagenterna Valerian (Dane DeHaan) och Laureline (Cara Delevingne) på rymdstationen Alpha, en massiv metropol där tusentals olika arter samsas i en intergalaktisk smältdegel. De två skickas ut på uppdrag till en ökenplanet där de möts av Ola Rapace i en lustig hatt, innan de går igenom en portal till en annan dimension för att lokalisera en ”omvandlare” – en råtta som liknar en hund som kan förvandla vad som helst till vad som helst. Redan efter 15 minuter behövs en paus, en kanna kaffe och ett team av dedikerade analytiker som kan börja dechiffrera vad som faktiskt händer. Det verkar som att duon ska rädda universum, men det är svårt att förstå från vad, hur det ska gå till och varför någon borde bry sig.
Publiken kastas från scen till scen där skådespelare ser desperat bortkomna ut och alla försök till coola oneliners och comic relief landar i magplask. 3D-påläggningen över alla dyra effekter är menlös och den romantiska sidohistorien mellan Valerian och Laureline plågsamt forcerad.
”Valerian” är baserad på den tecknade albumserien ”Linda och Valentin” av Pierre Christin men skriven och regisserad av Luc Besson, som drömt om detta projekt sen 90-talet. Ändå har fransmannen misslyckats med allt som gjorde ”Det femte elementet” (1997) till en miniklassiker. Manusets toalettpapperstunna kvalitet gör att det nästan går att se igenom datoranimationerna in på green screen-nivå. Staden Alpha framstår mindre som en levande värld och mer som en samling livlösa kulisser.
Med nästan 200 miljoner euro i budget – den dyraste film som producerats i Frankrike – är haveriet nästan imponerande. (TT)