Fransk passion i småtrist film

Betyg: 2 De gyllene åren

Ett passionerat förhållande med den vackra men fragila Esther blir avgörande för Pauls ungdom i "De gyllene åren".

Ett passionerat förhållande med den vackra men fragila Esther blir avgörande för Pauls ungdom i "De gyllene åren".

Foto: Triart film

Filmrecension2016-02-05 06:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Drama

Regi: Arnaud Desplechin

I rollerna: Mathieu Amalric, Quentin Dolmaire, Lou Roy-Lecollinet

Åldersgräns: 15 år

Medelålders män som minns. Det är en just nu mycket gångbar formel på bioduken. Här serveras fransk passion i en tacksamt ovanlig form. Men det räcker inte för att liva upp en grunden småtrist story.

"Tre minnen från min ungdom", så lyder den franska originaltiteln och det förklarar ramverket till den här just tredelade historien. Cannes-veteranen Arnaud Desplechin återvänder till en tidigare rollfigur, Paul Dédalus (Mathieu Amalric) som först dök upp i "Comment je me suis disputé...(ma vie sexuelle)" från 1996. I början av "De gyllene åren" är Paul medelålders och ska precis flytta hem till Frankrike efter åtta år av jobb i en före detta Sovjetstat. I en dialog med sin älskarinna medger han att han numera är osäker på vem han egentligen är. Ett uttalande som ställs på sin spets när det visar sig att han får problem med sina id-handlingar vid passkontrollen.

Och nu väcks minnena till liv i Paul. En skakig barndom svischar förbi, liksom en episod i det sovjetiska Minsk, där han som 16-åring under spionliknande former gav bort sitt pass. Och så minns han den vackra Esther, en tonårig femme fatale. Deras förhållande blir en avgörande del av hans ungdom.

Initialt räddas "De gyllene åren" av de unga skådespelarnas fina insatser. Den unge Paul och Esther har både kemi och karisma så det strålar om duken. Arnaud Desplechin lyckas också blåsa liv i 1980-talets Frankrike, där det röks, festas och citeras Yeats med samma frenesi.

Men det som från början verkar handla om en spännande lek med minnen och identitetsproblematik, landar alltså i en tillbakablick av ett passionerat men "omöjligt" förhållande. Desplechin verkar någonstans vara medveten om banaliteten i upplägget och gör sitt bästa för att experimentera med formen. En melodramatisk berättarröst dyker upp ibland, som hämtad från den franska nya vågen. Ibland spränger skådespelarna den fjärde väggen och talar direkt till publiken. Men det funkar bara som kortvarig upplivning av en i slutändan småtrist historia. (TT)

Läs mer om