Bara drygt ett år efter att Damien Chazelles långfilmsdebut "Whiplash" satte hans namn på filmkartan, har filmskaparens senaste verk "La la land" knockat både filmkritiker och galajuryer världen över. Det är ingen tvekan om att den här färgsprakande hyllningen till Hollywoods guldålder kommer att charma den retrovurmande Oscarsjuryn (filmen är nominerad till 14 stayetter). Frågan är snarare hur den kommer att fungera för resten av biopubliken?
Det är nog inte helt självklart, och filmens inledande sångnummer, "Another day of sun", kommer antagligen att trollbinda eller avskräcka beroende på vem man frågar. Scenen utspelas på en vägavfart till downtown Los Angeles, där en trafikstockning förvandlas till en soldränkt hyllning till Hollywood självt och alla de drömmare som lever där.
Två av dem är Mia (Emma Stone) och Sebastian (Ryan Gosling), vars vägar bokstavligen korsas för första gången just på denna bilsträcka. Resultatet blir ett aggressivt tut och ett höjt långfinger.
Ytterligare två sammandrabbningar sker innan luften mellan dem börjar fyllas av gnistrande energi. Mia och Sebastian visar sig nämligen ha mer gemensamt än vad de tror, dessutom lyfter de fram det bästa hos varandra. Han uppmuntrar henne att inte begränsa sig till skådespeleriet utan också skriva själv, hon uppmuntrar honom att följa sin något orealistiska dröm om att starta en jazzklubb.
Så växer en utsökt romans fram med hjälp av charmerande sång- och dansnummer, i en stad som bara väntar på att få sluka dem hela.
De många blinkningarna till allsköns Hollywoodklassiker ("Ung rebell", "Singin' the rain", "Casablanca", med flera) är uppenbara men ändå förtjusande. Men "La la land" har egentligen mer gemensamt med den franske regissören Jacques Demys "Paraplyerna i Cherbourg" och "Flickorna från Rochefort" och de filmernas bjärta färgpalett (fint framlyft av den svenske filmfotografen Linus Sandgren) och jazziga musiknummer.
Chazelles film hade kunnat bli en nästan provocerande glättig skönsång till den amerikanska drömmen, den som tillåter var och en att vara sin egen lyckas smed. Men i en storslagen, bitterljuv final som bärs upp av en bekant pianoslinga sticker han hål på den färgglada bubblan och påminner om att framgången, faktiskt, också har sitt pris. (TT)