Komedi
Regi: Felix Herngren, Måns Herngren
I rollerna: Robert Gustafsson, Iwar Wiklander, David Wiberg, Shima Niavarani
Åldersgräns: Från 11 år
Allan Karlsson, gubben som smet från sin egen hundraårsfest, känner suget efter både rysk läsk och äventyr och beger sig därför till Berlin. Osannolikt, absolut. Men för den sakens skull inte osannolikt roligt.
I våra folkligaste komedier skämtas det alltid om svenskhet. Om att vi fikar i tid och otid, åker på charter, svennar oss med kokkaffe och talar lite tafflig svengelska. Men framför allt om att vi är lite naiva och bortkomna av oss och inte hetsar upp oss i onödan. Som nationalklenoderna Stig-Helmer, Dynamit-Harry, Göta Kanal-gänget och de knarriga bröderna i "Änglagårds"-trilogin. Nu kan vi lite tröttsamt lägga till ytterligare en figur på listan: Allan Karlsson.
Bröderna Herngrens uppföljare till "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" upprepar vinnarkonceptet "sköna gamla gubbar förblir sköna gamla gubbar, oavsett situation". Denna gång har äventyrsparet Allan (Robert Gustafsson) och Julius (Iwar Wiklander) sällskap av ex-gangstern "Gäddan" när de bestämmer sig för att resa till Berlin via Moskva för att ta tillbaka ett gammalt recept på en rysk läsk som sägs vara så god att den hotar USA:s läskdominans. Det kalla kriget handlade egentligen om just det.
Att hämta receptet, som föll i Allans händer under dennes tid som dubbelagent, är självklart inte så enkelt. Givetvis stöter man på tossiga problem som att CIA blandar sig i och någon brittisk gangster vill ha sin brors stulna pengar tillbaka. Dessutom ses en apa i en bärande biroll och polisen i Malmköping är hopplöst sömnig. Det är sådant man brukar marknadsföra som "osannolika händelser" och "dråpliga situationer".
För all del, visst stämmer det. Men för att köpa en osannolik händelse bör den ha antingen ett uns av sannolikhet i sig, eller genialitet. Annars blir det bara platta fantasifoster. En fantastiskt god rysk läsk är kanske inte det mest hisnande man kan tänka sig.
Med Allans överförtjusning i sprängladdningar, Julius avslappnade, bonnsmarta stil och Gäddans allmänt korkade ickepersonlighet blir filmen inte mer än en nyversion av Jönssonligan. Tre osmarta/smarta filurer som drar alla vid näsan, mest på ren tur.
Inte för att det borde överraska biobesökarna, titeln skvallrar ju faktiskt om att den stora, spännande heisten i filmen handlar om att ta en springnota. Inte nervkittlande direkt. (TT)