Dramakomedi
Regi: Ivica Zubak
I rollerna: Can Demirtas, David Nzinga, Lena Endre
Åldersgräns: 11 år
Filmaren Ivica Zubak gör en imponerande balansakt med filmen "Måste gitt". Komedi och drama bildar en omskakande enhet i berättelsen om förortskillen Metin som blir ett hett byte i Stockholms bokförlagsvärld.
Kulturkrocken är en effektiv humoringrediens – en persons stapplande försök att orientera sig bland främmande sociala koder kan bli lysande komedi. Samtidigt kan krocken bli smärtsam, blottlägga djupt rotade fördomar och orättvisor i en värld som har blivit mer och mer uppdelad.
Regissören Ivica Zubak lyckas briljant med att balansera det ena med det andra i "Måste gitt", om förortskillen Metin som kastas in i innerstadens kulturelit. Metin bor i Jordbro och försörjer sig på inbrott och bedrägerier – en verksamhet som han i hemlighet, och med språklig finess, dokumenterar i en dagbok. När Metins bok av misstag hamnar i en sensationslysten förläggares händer förvandlas hans liv till ett både komiskt och livsfarligt kaos.
Filmen har en fantastisk energi, en berättarlust som det sprakar om, och skildrar förortsmiljön med både kärlek och skärpa – från rättegångar på Turkiska föreningen till käbblet kring köksbordet hemma hos Metins mamma. Innerstadsfolket hanteras mer skoningslöst, med Lena Endre som aningslös kulturhoppa och Jörgen Thorsson som den ondskefulle bokförläggaren Puma, med hästsvans och polotröja.
Men det är huvudrollsinnehavaren (och medförfattaren) Can Demirtas porträtt av Metin som gör filmen till något mer än ett skojigt äventyr om kulturkrockar. Ömsom rasar han omkring som en barnslig naturkraft, ömsom uppstår sprickor i hans spexiga fasad som blottar både kolmörker och en längtan efter ett annat liv.
"Måste gitt" är inte helt bekväm tittning om man (som jag) själv hör till den kulturella medelklassen, med fria arbetstider och bostadsrätter på Södermalm. Vad skiljer egentligen mig och min fascination för Metins halsbrytande förortsliv, från förläggaren Puma och hans febriga rovdrift på Metins författartalang? Svaret är "inte särskilt mycket" – en omskakande insikt som blir en finfin inledning på det svenska filmåret 2017. (TT)