Men dokumentären går aldrig på djupet med sitt subjekt.
Formel 1 på 70-talet var ofta en lek med döden. Bilarnas snabbhet fick vägas mot deras säkerhet vilket gjorde att krascher och dödsfall var vanliga. Ändå är det en period som många gamla europeiska förare verkar längta tillbaka till. I dokumentären "Superswede" får dåtidens racinglegender berätta om sina minnen av Ronnie Peterson, Sveriges hittills mest framgångsrike Formel 1-förare som dog i en olycka i Monza, Italien 1978. Filmen inleds med att Petersons dotter Nina Kennedy (som bara var ett litet barn när fadern dog) besöker banan för första gången i vuxen ålder.
Sedan följer tillbakablickar som berättar om supertalangen Ronnie Petersons liv och otroliga körförmåga, mestadels återberättat av kollegorna inom motorsporten. Vi får höra vilken talang Ronnie var redan som barn, och hur han träffade sin fru Barbro, som blev en del av Lotus team och skötte stoppklockan.
Det är förstås intressant men tyvärr pratar nästan ingen av intervjupersonerna om någonting mer än just motorsport. Det blir en inblick i en tid och en värld som för många är svår att begripa, men gör det svårt att lära känna Ronnie Peterson bortom hans talanger bakom ratten. Hur var han som person? Vad hade han för åsikter? Det vore superintressant att få en psykologisk inblick i det dödsförakt som låg nära till hands för den tidens racerförare, och som verkar ha legat till grund för det brödraskap som bildades bland dem trots att de var konkurrenter.
Även om många dog pratar de som överlevde om tiden på 70-talet som en gyllene era för motorsporten och verkar inte se någon motsättning i det. Där hade det varit intressant med ett par frågor som vågade göra intervjupersonerna lite obekväma. "Superswede" är ett intressant dokument från sin tid, men på många sätt även en missad chans. (TT)