Någonting riktigt dåligt har hänt på jorden, det står klart på en gång. Gator ekar tomma och gamla tidningsurklipp skvallrar om någon form av utomjordiska monster och massdöd.
Vilket slitet gammalt tema kanske vän av postapokalypsfilmsordning tänker nu. Men faktum är att det i filmen, som skickligt regisseras av John Krasinski (”The office”), har kläms in både fräschör och ett par helt oförglömliga scener.
Framförallt hålls tittaren i ett effektivt spänningsgrepp rakt igenom den här visuellt rika och nästan dialoglösa historien. Den kretsar kring en hårt prövad barnfamilj som gör sitt bästa för att överleva de extremt välhörande, men blinda, monster som attackerar blixtsnabbt vid minsta lilla ljud. Det gäller alltså att vara helt tyst. Man får inte harkla sig, råka smälla igen en dörr eller skrika om man trampar på en rostig spik.
Den rådiga familjen kämpar på så gott de kan. De sandar alla vägar, går barfota och använder sig av teckenspråk.
Alla som lever med små barn vet ju dock att det inte går att garantera tystnad och familjen får inledningsvis några dyrköpta läxor. Men inte tillräckligt, för efter ett tidshopp fram i tiden visar det sig att mamman (Emily Blunt) är höggravid. Ja, från publikhorisont sjunker vidden av den galenskapen snabbt in.
Men en viktig del i den här genren är ju att kämpa emot även när oddsen är dåliga. Livet måste helt enkelt gå vidare och på många sätt kan man läsa den här spännande filmen som en fin allegori över familjelivets dysfunktioner och utmaningar. Igenkänningen är faktiskt inte så långt borta, vilken nybliven förälder kan inte relatera till den monumentala oron över barnen? Ångesten över galna ljudnivåer? Och förlåt – men har man gått igenom en förlossning är det omöjligt att inte vilja ge någon typ av medalj till Emily Blunts extremt tappra rollfigur.
Det är den emotionella kärnan i berättelsen som gör den här filmen så gripande – och skräckinjagande. (TT)