Fantastisk om magins och kärlekens kraft

Betyg: 4 Kubo och de två strängarna

På sin oväntade resa lär Kubo känna en skalbaggsman och en butter apa, som under berättelsens gång visar sig vara några helt andra än de han trott.

På sin oväntade resa lär Kubo känna en skalbaggsman och en butter apa, som under berättelsens gång visar sig vara några helt andra än de han trott.

Foto: Laika/Focus Features

Filmrecension2016-09-23 05:55
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Animerat

Regi: Travis Knight

Svenska röster: Edvin Ryding, Hanna Hedlund, Björn Bengtsson

Åldersgräns: Från 7 år

"Kubo och de två strängarna" är en fantastisk berättelse om kärlekens och magins kraft. Låt inte filmens hopplösa titel skrämma er från att se den.

Med den mörka filmatiseringen av Neil Gaimans bok "Coraline" visade animationsstudion Laika att de var någon att räkna med. I samma anda av skräckanstruken sagofantasi går "Kubo och de två strängarna", Travis Knights regidebut om en japansk pojke som tvingas göra upp med spöken från förr.

Filmen, vars knöliga titel inte gör den rättvisa, tar avstamp i en flykt. En kvinna kämpar för sitt och sin bebis liv i gigantiska havsvågor, men klarar sig med nöd och näppe. Några år senare sköter barnet, Kubo, om sin svaga mamma och tjänar bådas uppehälle i en närliggande by. Där iscensätter han mammans sagor med hjälp av musik, origami – och magi.

Men när Kubo en kväll trotsar mammans förbud att stanna ute efter mörkrets inbrott blir det startskottet för ett skrämmande äventyr. Det utspelar sig, åtminstone delvis, i en sorts parallellvärld där Kubo jagas av två tvillinghäxor, som visar sig vara hans mostrar.

Kubo inser nu att mammans berättelser inte bara bestått av fantasier. Som tur är får Kubo sällskap av en grinig apa och en lite korkad skalbaggskrigare. De visar sig ovärderliga i kampen mot häxorna och deras uppdragsgivare, Månkungen.

Filmens lite trassliga händelseförlopp är det enda som egentligen stör upplevelsen. Historien om Kubos föräldrar och Månkungens motiv till att jaga dem och Kubo, är lite väl otydliga, och det ägnas för mycket tid åt enskilda detaljer som inte riktigt tillför något i berättelsen.

Men det är mindre invändningar mot en historia som annars utmärks av ljuvliga stop-motion-animationer, bitsk humor och en del riktigt obehagliga skräckelement (de senare förklarar filmens rimliga 7-årsgräns). Bland de rätt likriktade animationsfilmer som normalt tar sig upp på biorepertoaren utgör "Kubo och de två strängarna" ett udda, men välkommet, inslag. (TT)