Drama
Regi: Oliver Stone
I rollerna: Joseph Gordon-Levitt, Shailene Woodley, Melissa Leo
Censur: Från 15 år
Oliver Stones film om Edward Snowden är en snabbkurs i visselblåsarens imponerande gärning. Men borde den inte göra oss mer oroade _ och förbannade?
På pappret är historien om visselblåsaren Edward Snowden en godispåse för en filmskapare som Oliver Stone. Och på många sätt gör Stone den rättvisa, trots att "Snowden" till stora delar bygger på Laura Poitras Oscarsbelönade dokumentärfilm "Citizenfour" från 2014, och det mesta i Stones film därmed redan är känt.
Men en spelfilm har trots allt potential att nå en större publik än en dokumentär. Och Stones namn väger fortfarande tungt, även om "Snowden" når ungefär upp till knäskålarna på "Plutonen", "JFK" och "Wall Street", filmer från regissörens glansdagar på 80- och 90-talen.
Berättelsen tar avstamp i Snowdens (Joseph Gordon-Levitt) veckolånga möte med filmaren Poitras (spelad av Melissa Leo) och The Guardian-journalisterna Glenn Greenwald (Zachary Quinto) och Ewen MacAskill (Tom Wilkinson) på ett hotell i Hong Kong 2013, där han avslöjade amerikanska, statsledda övervakningsprojekt.
Hotellvistelsen blandas med tillbakablickar där den lågmälda patrioten och datasnillet Snowden gör karriär inom CIA och den amerikanska signalunderrättelsetjänsten NSA. Där börjar han med tiden ifrågasätta USA:s agerande i efterskalven av 11 september, då Patriot Act ger USA:s regering rätten att på omfattande sätt ingripa i människors privatliv.
"Snowden" är ett klassiskt målat hjälteporträtt, ett sådant som Stone förr både lyckats ("Född den fjärde juli") och misslyckats ("Alexander") med. Vi ges en lite torrt framtvingad uppfattning om vad övervakningen innebar i praktiken, men filmen håller ojämnt tempo. Filmens stora undantag och tillgång är en skinande Gordon-Levitt, med ett röstläge och ett slutet kroppsspråk som exakt liknar Snowdens.
Men ett ämne som detta borde trigga den vanligtvis lynnige Stone att piska oss till vansinne över Snowdens situation. I stället knyter regissören ihop "Snowden" som om allt ändå hade slutat ganska gott. Det är förstås en sanning med modifikation. (TT)