Året är 1919, första världskriget har precis tagit slut och den tyska änkan Anna sörjer sin fästman Frantz som dött vid fronten. Hon besöker kyrkogården när en fransk soldat dyker upp för att lägga blommor vid Frantz grav. Adrien, som han heter, påstår att männen har träffats och blivit goda vänner över nationsgränserna trots kriget.
Både Anna och Frantz gamla föräldrar är till en början skeptiska men blir mer och mer intresserade av Adrien och hans historier om sonens sista tid i livet. Det svartvita fotot spricker till och med upp i färg i enstaka sekvenser i varma minnen av Frantz.
Adriens uppsåt verkar gott men det är tydligt att han döljer någonting. Han börjar snart irritera männen i familjens närhet som betraktar alla fransmän som mördare. Här får vi en liten försmak av den tyska nationalism som senare blommade ut i fascism. Mer av handlingen är svår att berätta om utan att avslöja flera av manusets vändningar.
Den franske regissören Francois Ozon har en lång och spretig katalog bakom sig, men ett avsexualiserat drama i första världskrigets efterkrigstid kanske överraskar dem som följt honom genom åren.
Ozon har baserat manus på en pjäs av Maurice Rostand och filmens foto är ganska inspirationslöst. Men trots den visuella uppförsbacken griper mysteriet snabbt tag i sin publik.
Anna lär sig saker om sin fästman hon inte kände till och berättelsen blir mer mångbottnad när hon följer hans fotspår precis före döden. Stora lögner uppdagas men rättfärdigas nästan på oväntade sätt.
Anna försöker hantera sin sorg enligt dåtidens patriotiska anda, samtidigt som hon konfronteras med fakta som förvandlar traditionella försvarsmekanismer till återvändsgränder.
Även om "Frantz" utspelar sig i en annan epok finns det något väldigt relevant i sättet som Francois Ozon skildrar moralisk och känslomässig ambivalens under en extremt polariserad period. Det är ovanligt, och välkommet. (TT)