Komedi
Regi: Johan Brisinger
I rollerna: Christine Meltzer, Björn Kjellman, Nour El Refai
Åldersgräns: Barntillåten
Det är svårt att lyckas med romantiska komedier, och fiaskot är ett faktum i svenska "Jag älskar dig – en skilsmässokomedi". Klyschorna haglar och trovärdigheten uteblir i berättelsen om ett krisande överklasspar i ett vykortsvackert Stockholm.
Komedier är till för att man ska få skratta. Ändå dröjer det till de allra sista skälvande minuterna innan Johan Brisingers film infriar det löftet. Men när slutscenen kommer – en absurd Richard Curtis-ripoff med pianoklink och allsång i julaftonsmiljö – då skrattar jag faktiskt, till sist. Ett panikartat, halvkvävt skratt, klibbigt av genans.
Brisinger har gjort sig känd för känslosamma dramer, som "Underbara älskade" med Michael Nyqvist från 2006. När han nu ger sig in i komedikonsten väljer han den absolut svåraste subgenren: en renodlad romcom.
"Jag älskar dig – en skilsmässokomedi" tar sin början bland takåsarna i Paris, där det nygifta paret Gustaf och Marianne (Björn Kjellman och Christine Meltzer) drömmer om en fantastisk framtid tillsammans. De ska älska och upptäcka världen, och han ska bli berömd författare. 20 år senare lever de ett konventionellt (men välbärgat) liv på Östermalm med två tonårsbarn. Gustaf har släppt författardrömmarna, arbetar som advokat och har förvandlats till gubbe. Marianne är frustrerad, hon vill ha ut mer av livet och en kväll släpper hon skilsmässobomben. "Men vi ska ju äta middag hos mina föräldrar", svarar han.
Så börjar en omtumlande tid för hela familjen. Barnen försummas medan Marianne och Gustaf försöker hitta sig själva – hon med den eldige italienaren Rodolfo (Rodolfo Corsato), han med det kaxiga cykelbudet Rita (Nour El Refai). Båda romanserna saknar all trovärdighet. Isdrottningen Marianne smälter när hon bjuds på hemlagad pasta i Rodolfos bohemiska husbåt, medan torrbollen Gustaf provar LSD och dansar naken på Ritas fest i "den farliga förorten". Här bryter Brisinger mot den romantiska komedins grundpremiss – att vi i publiken måste få åtminstone ett kärlekspar att heja på.
Lägg till en ändlös räcka tjusiga vykortsbilder på Stockholm i allmänhet och urtrista Östermalm i synnerhet, och en taffligt konstruerad "twist", och du har ett fullkomligt haveri till film. Det är först mot slutet som man kan skratta åt eländet. (TT)