När den amerikanskt kaxige forskareleven Oliver (Armie Hammer) gästar en professorfamiljs italienska sommarhem förändras livet för den 17-årige sonen Elio (Timothée Chalamet).
Pappan i familjen håller i en utgrävning. I en scen studerar han fotografier av fynden och konstaterar för Oliver hur statyernas skönhet och hållning ”utmanar en att åtrå dem”. Därmed sätter han, medvetet eller omedvetet, fingret på den process som sattes i gång i huset så snart Oliver slängde sina välformade ben över tröskeln.
Det tar ett tag, ganska lång tid faktiskt, innan känslorna får tillfälle att brisera. Men regissören Luca Guadagnino har inte lust att stressa fram händelserna. Ljuvligare film att bara vila i var det länge sedan jag såg. För vad kan vara fel med att få insupa norra Italien i början av 1980-talet? Fotot är fantastiskt, man känner smaken av saftiga aprikoser och färska örter, hur solen spelar genom lövverken och svalkan i det turkosa vattnet.
”Call me by your name” är en sådan fantastisk vitaminkick för alla sinnen – och då har vi inte ens kommit till det bästa: Den fina kärlekshistorien.
Oliver och Elio är båda enormt charmiga, perfekt rollbesatta, där de cirklar runt varandra. De känns ovanligt fria, nästan manuslösa. Det ligger inga konstlade, trista konflikter och pyr (något som i mina ögon sänkte Guadagninos förra film, den hyllade ”A bigger splash”). Men det saknas inte spänning för det. Här finns gott om scener av typen där nästan ingenting yttras men så mycket ändå helt uppenbart står på spel. James Ivory har skrivit manus (efter André Acimans roman) och visst anar man ett släktskap till några av dennes melankoliska klassiker som ”Ett rum med utsikt” och ”Återstoden av dagen”.
Av det stoffet har Luca Guadagnino skapat ett mästerligt stycke kärleksdrama, från allra första bildrutan ända in i eftertexterna – som rullar fram under filmens kanske allra starkaste scen. (TT)