Action
Regi: Bryan Singer
I rollerna: Jennifer Lawrence, Michael Fassbender, James McAvoy
Åldersgräns: Från 11 år
Professor Xavier och hans skyddslingar tar kamp mot en uråldrig motståndare i "X-men: Apocalypse". Men Bryan Singers sjunde film om mutanterna är oinspirerad.
Efter "X-men"-filmernas nystart med Matthew Vaughns "X-men: First class" tog Bryan Singer tillbaka stafettpinnen med "X-Men: Days of future past". Att han fick styrsel på den historien – som omfattade allt från bisarra tidshopp, 70-talskostymer, storpolitik och dödsrobotar – är beundransvärt. Men med uppföljaren "X-men: Apocalypse" gör Singer en u-sväng, från svängigt sci fi-territorium tillbaka till teman som vid det här laget börjar kännas uttjatade.
Inledningen tar oss tillbaka till det forntida Egypten, där En Sabah Nur (Oscar Isaacs), en sorts mutanternas urfader, utsätts för ett attentat och begravs under rasmassor. När han vaknar upp i modern tid, är det med målet att skapa en ny värld ur askan av den befintliga. Till sin hjälp rekryterar han några skickliga mutanter, däribland Magneto (Michael Fassbender). Mot sig har de professor Xavier (James McAvoy) och hans många mutantskyddslingar, samt den rebelliska Raven (Jennifer Lawrence).
Visst finns ett och annat att gotta sig åt här, som Tye Sheridans och Sophie Turners nytillkomna mutantlärlingar Cyclops och Jean Grey. Men generellt har de flesta skådespelarna för lite att jobba med, vilket blir extra tydligt i scenerna med Quicksilver (Evan Peters) och En Sabah Nur, spelad av den vanligtvis karismatiske Oscar Isaacs som här är så igenmurad av smink att inga uttryck når igenom.
Att en endimensionell skurk tar upp relativt mycket av speltiden är dock inte lika problematiskt som att filmen som helhet känns lika engagerande som en "Mumien" på Stesolid. "X-men"-filmernas styrka har alltid varit förmågan att problematisera och nyansera idén om hur människor och mutanter ska klara av att leva sida vid sida, och kombinera den med storskalig action. Här tuggar Singer vidare på det temat utan att tillföra något, och lägger till detta en berättelse där vi aldrig möter några offer, utan bara ser digitala städer som pulvriseras i en handvändning. Med "X-men"-mått mätt är det en gäspning. (TT)