Komediäventyr
Regi: Ulf Malmros och Jaana Fomin
I rollerna: Elias Palin, Victoria Dyrstad, Henrik Dorsin
Åldersgräns: Barntillåten
Visas i Bestorp, Finspång, Gusum, Linköping, Mjölby, Motala, Norrköping, Rimforsa, Skänninge och Valdemarsvik
Tunnelbanan kör skytteltrafik mellan 70-talet och 2016 i "Flykten till framtiden". Det är mysigt och småkul, men lever inte upp till förebilden Robert Zemeckis tidsresemästerverk.
Tänk om man kunde resa i tiden? Det finns inget science fiction-koncept som sätter fart på fantasin på samma sätt som tidsresor och deras svindlande konsekvenser. Det finns heller ingenting som är så svårt att göra film om. Minsta misstag i manus och hela historien faller ihop som en misslyckad sufflé.
Det mest lyckade exemplet är och förblir "Tillbaka till framtiden". Robert Zemeckis potenta blandning av hjärta, action och buskis är en av de stora 80-talsklassikerna, fortfarande sevärd i all sin publikfriande prillighet.
Nu har ett av den filmens många fans, regissören Ulf Malmros, givit sig den vanskliga uppgiften att göra en tidsresefilm. "Flykten till framtiden" börjar i Stockholm 1973, där 22-årige Svante får en dödsdom av sin hjärtläkare. Allt ser hopplöst ut, tills han stiger på ett mystiskt tunnelbanetåg och reser in i framtiden. När han kliver av på perrongen är året 2016 och hans hjärtfel kan rättas till med en enkel operation – men hur ska han få hjälp, när hans personnummer tillhör någon som är död sedan länge?
Ulf Malmros och regikollegan Jaana Fomin (som även gjorde komediserien "Ack Värmland" tillsammans) har ett piggt öga för detaljer, och de båda epokerna är visuellt fint utmejslade. 70-talsdialogen är pundig på gränsen till parodisk, men där finns en värme och naivitet som står i uppiggande kontrast till mer misantropiska skildringar av samma era, som Mikael Marcimains "Call girl". Det är mysigt och bitvis kul, även om spänningen kring tidsresorna tar fart först mot slutet.
Elias Palin gör en mjuk och sympatisk insats som Svante, och Victoria Dyrstad förkroppsligar nonchalant skepsis i rollen som 2000-talstjejen Elsa – scenen där hon markerar mot en mansgrisig 70-talspappa är strålande. Henrik Dorsin i rollen som skivaffärsägaren Bengan är roligast i filmen med sitt patenterade pokerfejs.
Men ingen av dem är en Marty McFly, och kanske är det därför som "Flykten till framtiden" känns alltför blodfattig. Zemeckis förstod att en film med den här sortens högtflygande premiss kräver en dynamisk mittpunkt – en karismatisk reseledare i tidskaoset. (TT)