Det är en varm dag i Beirut när Yasser Salameh och Tony Hanna hamnar i bråk. Den rekorderlige byggbasen Yasser vill göra en enkel rördragning men den sure bilmekanikern Tony tappar humöret och går loss på lagningen med hammare. Utbrottet är svårt att begripa och blir ännu märkligare när Tony kräver en ursäkt. Yasser som är flykting från Palestina är rädd för att förlora sitt jobb och går motvilligt med på underkastelsen. Men inte ens det räcker. När männen träffas igen exploderar Tony av vrede och säger att han önskar att ”Sharon hade utplånat er allihop”. Yasser svarar med en välriktad smocka som bryter två av Tonys revben.
Bråket sätter igång en rättsprocess som snart förvandlas till en mediecirkus.
Manusförfattaren och regissören Ziad Doueiri har återvänt till Libanon efter en vända i Hollywood (med denna films Oscarsnominering som resultat) och använder konflikten för att berätta en större historia om regionens infekterade historia.
Gamla sår börjar blöda igen när kristna libaneser ställs mot palestinier, publiken i rättsalen skriker om zionism. Snart är Tony och Yasser bara brickor för politiska och religiösa syften. Deras lilla tjafs riskerar nästan att starta ett riktigt krig.
Rättegångsdramat är rappt och undersöker gränsen mellan yttrandefrihet och hatbrott. Svåra frågor som kompliceras ytterligare när det avslöjas att åklagaren och försvarsadvokaten är far och dotter. Ett grepp som hade kunnat bli ett rejält magplask. ”Förolämpningen” är tillräckligt tät på drama och personliga tragedier utan en familjevendetta.
Men tack vare duktiga skådespelare fungerar det. Vi lär känna far och dotter utanför rättssalen vilket gör fallet mindre svartvitt och utfallet mindre förutsägbart. ”Förolämpningen” undersöker hur tätt sammanflätade fördomar är med historia, blodsband och ideologi, och hur svårt det är att se några juridiska vinnare. (TT)